Tankar om böcker och andra livsnödvändigheter

Twu vuw.

2011-04-18T13:53:00.001+02:00

Jag vill skriva om en fantastisk bok jag läst. Frågan är bara, hur gör man det på ett sätt som gör boken rättvisa? Det känns som allt jag får ur mig är plattityder, som att jag bara upprepar samma saker om och om igen. Och när det är en bok som är så himla bra, sådär så att man inte vet hur man ska beskriva den, vad man säger då?
Jag kanske ska börja från början. Början är okonventionell, det börjar med ett pinsamt misstag och en film som jag älskar, den absolut roligaste fantasyfilm jag vet. Filmen heter The Princess Bride och är gjord någon gång på 80-talet (IMDb säger 1987) och som av någon outgrundlig anledning heter Bleka dödens minut på svenska. Det har länge varit en av mina favoritfilmer, kanske min favoritfilm i kategorin "filmer som inte är kostymfilmer som utspelar sig i en någorlunda historiskt korrekt verklighet".

Efter ett tag insåg jag att filmen var baserad på en bok och att boken var skriven av – (och häri infinner sig pinsamhetsfaktorn) hu! William Goldman. Den William Goldman som skrivit en av de få böcker jag absolut inte kan stå ut med, nämligen Flugornas herre. Jag tycker den är morbid, pessimistisk och allmänt dystopisk. Att min favoritfilm var baserad på en bok av en författare jag hatar och att författaren dessutom skulle ha skrivit manuset gjorde mig smått förtvivlad. Hur var detta möjligt? Men, efter många om och men lånade jag till sist boken på biblioteket. Jag menar, om jag försöker hålla som min livsprincip att inte döma ut något i förväg kan jag ju inte säga något, speciellt eftersom jag redan var delvis överbevisad. Så jag började läsa. Efter några sidor in kunde jag ännu mindre än någonsin förstå hur samma författare kunde ha skrivit två så fundamentalt olika böcker.
Jag kollade upp det. William GoldMAN är författare till The Princess Bride. William GoldING är författare till Flugornas herre. Goddag, yxskaft.

Men handlingen då? Här kommer den svåra biten. För det första är det en berättelse i en berättelse. Eller kanske, beroende på hur man ser på det, en berättelse i en berättelse i en berättelse. Och den innersta berättelsen i sig är på det stora hela en (om än bitvis ganska ovanlig) saga. En saga om "true love and high adventure", som undertiteln säger. Sagor är ju alltid trevligt, men det är inte handlingen som är det viktiga utan istället själva berättandet. Humorn, sarkasmen, de uppochnedvända konventionerna.

Boken är skriven som en förkortad version av en originalberättelse av den påhittade författaren S. Morgenstern. Ramberättelsen är berättelsen om hur William Goldman får berättelsen berättad för sig som barn och hur han som vuxen inser att hans far har hoppat över en massa av innehållet och hur han då bestämmer sig för att göra en "good parts version". Man får sagan berättad på samma sätt som William Goldman fick höra den som barn, men utöver det så får man så mycket mer. Jag har svårt att beskriva det på ett sätt som ger det hela rättvisa, så jag tar den lätta vägen och låter någon annan göra det.

Matt Guion är en av mina favorit vloggare och han gör otroligt intelligenta, djuplodande recensioner av böcker och filmer. Han gör också något han kallar "books vs. movies reviews", där han på djupet analyserar en bok och dess filmatisering för att avgöra vilken som är bättre. En sådan finns gjord på The Princess Bride och även om den klockar på en sammanlagd tid av 25 minuter så är den extremt sevärd.
Jag håller med om det mesta Matt säger även om jag inte upplevde att boken blev långsam på grund av alla detaljer (tvärtom, jag älskade alla detaljerna). Å andra sidan skulle jag aldrig skulle kunna välja en favorit mellan boken och filmen då de är helt underbara på väldigt olika sätt. Eloge till Matt.

Jag tänker helt enkelt avsluta med två ord (eller fem): Läs den! (Och se filmen!)

Hour 24

2011-04-10T13:03:00.004+02:00

Firstly: I will be doing a summary post at some point in the future.

The last mini-challenge:

1. Which hour was most daunting for you? Probably hour 17 or 18. It was something like 4:30 AM and I really wanted to go to bed.

2. Could you list a few high-interest books that you think could keep a Reader engaged for next year? My best tip is anthologies, preferably those with not too many novellas. Also. a lot of good fantasy will be released during 2011, none of which my tired brain can remember at the moment.

3. Do you have any suggestions for how to improve the Read-a-thon next year? I think everything worked very smoothly. Maybe more info in advance, a week before or so.

4. What do you think worked really well in this year’s Read-a-thon? All around, everything was good.

5. How many books did you read? 4,5.

6. What were the names of the books you read? The Goose Girl, Moon Palace, Stardust, Love Is Hell and The Book Thief

7. Which book did you enjoy most? The Goose Girl

8. Which did you enjoy least? Moon Palace (although, I liked all the books, but if I have to choose...)

9. If you were a Cheerleader, do you have any advice for next year’s Cheerleaders? No official cheerleading here.

10. How likely are you to participate in the Read-a-thon again? What role would you be likely to take next time? I'm very likely to participate again, probably as a reader, but you never know...

Hour ...I've lost count. 16?

2011-04-10T06:41:00.003+02:00

Just finished a neat YA anthology called Love Is Hell with a bunch of awesome authors contributing, e.g. Scott Westerfeld, Justine Larbalestier and Melissa Marr.
When is started reading this book I was very close to throwing in the towel. I was really tired. But, I decided to give this one a last try and I'm glad I did. Light, funny but still intelligent YA was exactly what my brain needed to keep going for a few more hours.
I especially liked Scott Westerfeld's futuristic novella and Melissa Marr's different take on selkies. Overall, the standard of these five novellas was very good. I enjoyed them all.

I'm going to try reading The Goose Girl again. I had to take a break a few of hours after midnight, but now I feel sufficiently awake to try again.

Happy reading!

Mid-Event Survey

2011-04-10T01:08:00.003+02:00

1. What are you reading right now? The Goose Girl by Shannon Hale

2. How many books have you read so far? Kinda sorta two and a half.

3. What book are you most looking forward to for the second half of the Read-a-thon? Good Omens by Terry Pratchett & Neil Gaiman. But I hope to squeeze in at least one more, maybe Graceling by Kristin Cashore

4. Did you have to make any special arrangements to free up your whole day? Other than bicker a bit with my family about my reading habits, nope.

5. Have you had many interruptions? How did you deal with those? Not so many. And it's surprising how many things you can do while reading at the same time.

6. What surprises you most about the Read-a-thon, so far? I think I'm a bit of a slower reader than I expected, but that might be because I'm easily distracted... Twitter is a dangerous thing.

7. Do you have any suggestions for how to improve the Read-a-thon next year? No, so far, everything's been perfect. :D

8. What would you do differently, as a Reader or a Cheerleader, if you were to do this again next year? I'd have a wider range of books.

9. Are you getting tired yet? YES. But I'm about to go put on a new pot of tea, so I'll be fine for awhile yet. I think.

10. Do you have any tips for other Readers or Cheerleaders, something you think is working well for you that others may not have discovered? Not really. Maybe pick a book you're absolutely sure is easy and quick to get through as your first. Perhaps the contiuation of a series you like, or something like that. The human mind is mysterious, and it does make you feel more accomplished.

Happy reading!

Mini-challenge!

2011-04-09T23:30:00.003+02:00

The challenge was to recreate a bookcover.
The book I chose (Swedish non-fiction translated to History of the Languages):
And the result:

Hour 10

2011-04-09T22:53:00.004+02:00

I finished Moon Palace and I feel unfulfilled. It is that kind of story that really has no beginning or no end. While the story during its course kept me immersed, the ending left me empty. You know, that feeling you sometimes get of "Now, what?".

I suppose it is as Thelesis de Mornay in Kushiel's Avatar by Jacqueline Carey (an exellent book, by the way) says:

We speak of stories ending, when in truth it is we who end. The stories go on and on.

And while that very well may be true and wise, it's nonetheless at times very frustrating.
All in all, this book left me hanging but I will defineatly read more by Paul Auster . I have bought Invisible and if I'm up to it later tonight I may begin that one too.

Happy reading!

Hour 8

2011-04-09T21:20:00.005+02:00

I've just finished Neil Gaiman's Stardust. I have to admit, I thought I was a faster reader than 200 pages in approximately 4 hours of reading. But then again, I suppose that depends on the book.
I always have troubles when expressing thoughts on something I've not had time to process. I think I liked Stardust but that is about as much I can say at the moment. It is certainly a truly imaginative book with an awesome world building.

As for what to read next, I believe that I'll try and read the last 40 pages of Moon Palace by Paul Auster, which for some reason (despite my really liking the book) have laid around unread for god knows how long. I'm starting on page 266, but I may have to go back a bit to remember the context.

Happy reading!

Soundtrack: Handsome Devil – The Smiths
(There's more to life than books, you know, but not much more, not much more.)

On the track

2011-04-09T13:35:00.003+02:00

With 15 minutes to go until the start of the readathon I'm excited! I believe I'm going to start with Neil Gaiman's Stardust – something which may very well be borderline blasphemy for a fantasy nerd like me not to have read yet...

My pile of books to read include Graceling by Krisin Cashore, The Book Thief by Marcus Zusak, a few books by Paul Auster and a couple of anthologies.

Happy reading!

Am I insane?

2011-04-08T22:00:00.009+02:00

Jag säger att jag ska göra saker. Nystart på nystart, och ingenting händer. Den här gången lovar jag inget, men jag har antagit en utmaning. The 24h read-a-thon. Att läsa i tjugofyra timmar i sträck med start imorgon eftermiddag klockan två. Jag har en hög böcker redo och kommer göra uppdateringar med mer eller mindre regelbundet under dygnet. Jag ska försöka hålla koll på hur många sidor jag läser och hur mycket tid som resulterar i effektiv lästid.

I am not very good at pulling things through. I try over and over again and I stop short each time. But I've taken on the 24h read-a-thon challenge and I will try my very best to fulfil this one. I will start at two in the afternoon local time and I will update here semi-regularly during the course of the challenge. I'm also going to keep track of the number pages I read and how much time I actually spend reading efficiently.

Vill inte.

2011-04-04T07:20:00.004+02:00

Det är måndag morgon och allting känns hopplöst. Det är grått, dimmigt och kallt. Sängen har aldrig känts mera lockande.

Kreativa lösningar

2011-04-01T14:20:00.002+02:00

En observation: kille på spårvagnen hade vantar på sig och använde sig således av näsan som pekdon till sin touchmobil.

Ursäkta.

2011-03-29T13:53:00.001+02:00

Bloggdöden beror på flertalet orsaker. Dessa inkluderar avsaknad av internetanslutning, sjukdom, skolarbete och ren lathet. Strax efter att jag hade publicerat föregående inlägg (som skulle handlat om bokrean men som istället mest kom att handla om varför Mr. Fitzwilliam Darcy heter Mr. Fitzwilliam Darcy) vari jag identifierade mig som fattig, gick jag ut och köpte ännu fler böcker. Detta förflyttade mig nedåt på skalan – från fattig till råpank. Men, inte att förtiga, denna nyfunna råpankhet förde med sig flertalet nya fina böcker. Låt oss göra som förra gången och presentera det hela listform.

Språket – så funkar det av Lars och Martin Melin: Eftersom jag helt och hållet har torskat på språkböcker på sista tiden (jag överväger att ge dem en separat placering i någon av mina överfulla bokhyllor, något som bara kan beskrivas som en hedersutmärkelse) kunde jag ju inte låta bli att införskaffa en till, framförallt eftersom den verkade så bra.
Ord med historia av Gösta Bergman: På tal om språkböcker, inte är det tillräckligt att enbart ha en ynka etymologisk ordbok, man måste ju ha åtminstone två. Eller hur? Eller hur?! Och den här är faktiskt mer djuplodande än den jag redan har och har därför ett annat syfte. Faktiskt.
Jacqueline Carey är något av en trotjänare i min bokhylla nu mera. Tillräckligt intelligent fantasy för att hålla en spänd och intresserad men samtidigt tillräckligt med relationer för att vara avslappnande. Kushiel's Mercy var lika bra som alla andra böcker jag läst av henne.
Utrensning av Sofi Oksanen: Jag har hört mycket om den här boken, både bra och dåligt. Om jag känner mig själv rätt kommer det dröja ett tag innan jag läser den. Trots detta kände jag behovet av att äga den, om inte annat för att Sofi Oksanen verkar vara så otroligt cool.
Spränga gränser av Solveig Olsson-Hultgren: Jag vet inte om det är jag som har blivit äldre eller böckerna i den här serien som blivit allt sämre. Hursomhelst så har jag läst de sju första och då är behovet av att fortsätta läsa de näst kommande ganska starkt. Och det var billigt.
Stardust av Neil Gaiman: Nej, jag har inte på långa vägar läst ut Neverwhere, och ja, jag köpte Good Omens alldeles nyss, och nä, jag har inte läst den heller. Ett backuplager av Gaiman är väl nödvändigt i varje fantasyälskares bokhylla?

Från Aniara till engelsk adel via en bokrea eller två

2011-02-28T17:06:00.009+01:00

Så den här idén med att läsa en massa böcker på sportlovet gick ju bra. Ahem. Eller inte. Ynka två böcker på tio dagar blev det. Och båda var dessutom påbörjade sedan tidigare. Det kanske är ett typexempel på min läsförmåga för närvarande: jag vill men med tanke på hur jag mår och allt som händer är det kanske inte är så konstigt att jag inte orkar.
Jag har dock fastnat för Aniara och även om jag inte förstår hälften av vad jag läser så går det långsamt framåt.
Så, med tanke på att hon har så många olästa böcker, kan Shishi undvika att köpa en hel hög nya böcker? Nämen självklart inte, det är ju BOKREA. Så istället för att vara förnuftig och inse att det finns tillräckligt med böcker hemma kommer hon hem 500 riksdaler fattigare. Och då har jag inte ens varit på någon av de stora bokhandlarna. Skit också.

Jag fick tag i en del fina saker, men ingenting speciellt billigt (stämpelkuponger kommer bli min död, jag går på det varje gång) och de riktigt fina sakerna betalade jag fullpris för – man blir ju alldeles köpberusad, precis så som det är tänkt.Överst från vänster:

Shadow Magic av Cheyenne McCray: Riktig slisklitteratur, och insåg jag när jag kom hem, ett dåligt köp. Jag trodde att författaren var författare till en bok som var okej (Immortal Danger) men istället är hon författare till en bok så dålig att jag inte kunde med att läsa färdigt den (Demons Not Included). Det bådar inte gott för framtiden.
Good Omens av Neil Gaiman och Terry Pratchett: Köpt till originalpris, men jag ser mycket framemot att läsa den.
Invisible av Paul Auster: Nej, jag har inte läst ut Moon Palace än, men en till Auster kan ju aldrig vara fel?
Dreams of a Dark Warrior av Kresley Cole: Nya delen i en av mina okynnesserier. Också fullpris.
This Side of the Grave av Jeaniene Frost: Se ovan.
The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald: Klassiker som jag har tänkt att en gång och som jag helt enkelt inte kunde motstå omslaget på.
Alfabet av Leif Zetterling: Liten fin bok med fina bilder om våra bokstävers ursprung för ynka 29 kronor.

Sidospår av största magnituden: Min hjärna arbetar något extremt i associationskedjor. Detta kan leda till viss distraktion och ett starkt behov av att ta reda på saker nu med detsamma. Exempel som följer.
Namnet Fitzgerald ovan fick mig osökt att tänka på Mr. Fitzwilliam Darcy. Detta ledde till att jag undrade, vad betyder egentligen Fitz? Det visar sig att (enligt den här wikipediaartikeln) fitz- är ett prefix som betyder son med samma etymologiska ursprung som franskans fils, alltså ifrån latinets filius. Det kom med normanderna till England (med William the Conqueror, alltså). Det användes som en patronymikon på samma sätt som svenskans -son i efternamn: en pojke fick sin pappas förnamn + son i Sverige, medans i vissa delar av England (och främst i tjusigare, adliga, kretsar) fick pojken efternamnet Fitz + sin pappas förnamn. Det var till exempel vanligt att adelsmän (eller kungar till och med) gav sina oäkta söner fitznamn.
Så då var det utrett. Men varför i hela friden heter Mr. Darcy då Fitzwilliam i förnamn?
Svaret får jag på den här utmärkta sidan. Under eran då Pride and Prejudice utspelar sig var det nämligen vanligt att man gav mammans flicknamn till sonen i förnamn, speciellt om mamman var av högre börd än pappan.
Exemplifiering: Lady Anne Darcy (Fitzwilliams och Georginas mamma) var född Lady Anne Fitzwilliam eftersom hennes far var en earl och hon behöll då tituleringen Lady, trots att hennes make inte var av adlig börd. Det är också därför som hennes syster Lady Catherine de Bourgh tituleras just så (inklusive förnamn) istället för Lady de Bourgh, vilket skulle vara fallet om hon bara hade varit gift med en Sir. Deras dotter tituleras därför bara Miss de Bourgh eftersom hennes pappa inte var a member of the peer utan bara knight.
Invecklat? Låt oss komplicera det ytterligare en bit. Minns ni Colonel Fitzwilliam, Mr. Darcys kusin? Han är andreson till Lady Catherine de Bourgh och Lady Anne Darcys bror. Deras bror (Anne och Catherines) är den som ärver earltitlen och Colonel Fitzwilliams äldre bror ärver den sedan vidare av sin pappa.
Så lyder förklaringen till varför Mr. Darcy har Colonel Fitzwilliams efternamn som sitt förnamn.

Nu är jag trött. Over and out.

Revolt

2011-02-10T21:46:00.004+01:00

I kväll gör jag något för första gången. Jag pluggar inte kvällen före ett stort prov. Jag har pluggat i två veckor. Min hjärna är full. Istället tar jag ut tidigt sportlov. Med start imorgon klockan tretton och tjugo tänker jag ägna mig åt läsning i tio dagar framöver.
Jag har plockat fram alla de olästa eller halvlästa böcker jag har stående i bokhyllan som jag verkligen vill läsa och ämnar under den kommande veckan försöka hinna med så många av dem jag bara kan.
Överst från vänster:

Boktjuven av Markus Zusak
Moon Palace av Paul Auster
Samtal med djävulen av Inger Edelfeldt
Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger
~~Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten~~
Neverwhere av Neil Gaiman
Nation av Terry Pratchett
~~This Duchess of Mine av Eloisa James~~
Selected Tales av Edgar Allan Poe
Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi
The Catcher in the Rye av J.D. Salinger
The End of Mr. Y av Scarlett Thomas
Sugar av Michael Faber
Blood and Iron av Elizabeth Bear
Riktig kärlek av Inger Edelfeldt
Stories av Neil Gaiman
Aniara av Harry Martinsson
~~Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson~~
Vad jag älskade av Siri Husvedt
Slottet av Franz Kafka
Jerusalem av Selma Lagerlöf
Lady Chatterley's Lover av D.H. Lawrence
Perchance to Dream av Lisa Mantchev
Radiant Shadows av Melissa Marr
~~Kushiel's Justice av Jaqueline Carey~~

Böckerna kommer strykas över ifrån listan allt eftersom de läses. Jag förväntar mig inte att hinna med alla, men jag ser det som en utmaning att hinna läsa så många som möjligt.

Dödläge

2011-02-05T18:38:00.006+01:00

Ibland känner man behovet av att vara hjärndöd. Därför presenterar jag ett antal bilder i inget annat syfte än att jag har sett dem och de har fått mig att le (eller i vissa fall skratta ironiskt).

När jag känner behovet av att skryta lite.

2011-02-05T11:24:00.000+01:00

Om någon studerat listan av mina nya böcker till höger (hint, hint) kanske denna någon har blivit något chockerad över att januari inte förde med sig en enda anskaffning av en ny bok. Hur som helst, december var min månad när det kom till anskaffning av böcker.

Inte för att jag är på något vis är främmande inför tanken på att skaffa många nya böcker under en och samma månad (nähä?) men jag har en förklaring; den är tvådelad: 1) Julklappar, 2) jag fick en hög av mormors gamla böcker av henne. Dessa böcker (tack, mormor) är mest lyrik, plus en bok om kinesisk filosofi. Hur som helst, nu till skrytet:
Den upplaga av Aniara jag fick tror jag är en första upplaga, men vad mera är – den är signerad! Tyvärr saknar den det skyddsomslag som jag har förstått mig ska tillhöra den, men ändå! En signerad Harry Martinson! Hur vanligt är det tro?

Den här månaden i musik

2011-01-26T14:46:00.003+01:00

Dansa, fastän | Säkert!

Är ni med mig broder, syster
För jag vet ni har vart här
Dansa, fastän hjärtat brister
Dansa, fast du inte är här

Jag ska dansa fastän hjärtat brister
Ska dansa fastän hjärtat brister
Det går sönder i takt med basen i marken
Det går sönder i takt med värkande huvet
Vulkan inuti med polerade ytan
Det här golvet ikväll, jag ska vara sist här
Dansa, fastän hjärtat brister
Dansa, fast du inte är här

(...)

Och jag ska dansa för att hjärtat blöder
Ska dansa för att hjärtat blöder
Om ett år eller två kommer det här va över
Om ett år eller två kommer det här va över
Om ett år eller två kommer det här va över
Om ett år eller två kommer det här va över
Om ett år eller två kommer det här va över
Om ett år eller två, är det aldrig över

London Calling | The Clash

London calling to the faraway towns
Now that war is declared – and battle come down
London calling to the underworld
Come out of the cupboard, all you boys and girls

(...)

The ice age is coming, the sun is zooming in
Engines stop running and the wheat is growing thin
A nuclear error, but I have no fear
London is drowning – and I live by the river

Tro | Marie Fredriksson

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort

Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld, finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen

Att vilja men inte känna är nog så svårt
Att se men inte höra
Du vände dig bort
Du sa: Inget här är givet, för sådant är livet
I mina ord finns ingen önskan eller någon lust och längtan

När du dör | Säkert!

Och om jorden jag kastade skulle växa upp
Bli en gran ovan din grav
Så skulle de säga om hundra år
Aldrig att en gran ska huggas av
För där, ska de säga, är det bästa träd
Som den här stan nånsin har känt
Och så kan allt som en gång var du
Finnas kvar för de som kommer sen

So it goes.

Han fattas mig

2011-01-25T14:17:00.004+01:00

Hej då, morfar.

Det går, men det går långsamt

2011-01-14T11:10:00.002+01:00

Jag försöker att läsa, men ack så långsamt det går. När jag mår som sämst kan jag inte fokusera, men nu känner jag för en gångs skull glädjen av att fastna för en bra bok igen. Scott Westerfelds nya bok Behemoth verkar lika bra som sin föregångare Leviathan. Än så länge avgudar jag the Darwinists och för håller mig med måttlig skepsis till the Clankers, men vem vet, kanske ändrar man sig?

När man borde gå och lägga sig...

2011-01-13T01:42:00.002+01:00

...och istället ser om Buffyavsnitt.

Inatt når min Spike-crush inga gränser:

What's this? Sitting around watching the telly while there's evil still afoot? It's not very industrious of you. I say we go out there and kick a little demon ass! What, can't go without your Buffy, is that it? Let's find her! She is the chosen one, after all. Come on! Vampires! Grrr! Nasty! Let's annihilate them, for justice, and for... the safety of puppies... and Christmas, right? Let's fight that evil! Let's kill something! Oh, come on!

headdesk

2011-01-12T19:02:00.002+01:00

Jag har bott i samma lägenhet i sjutton år och fortfarande letar jag efter lampknappen på fel sida om badrumsdörren.

Bättre sent än aldrig...

2011-01-05T10:02:00.002+01:00

Jag har märkt att jag är ytterst dålig på att återkomma med vidare förklaringar, bilder osv. här på bloggen när jag faktiskt har lovat att göra det. Jag ber om ursäkt.
Jag tänkte försöka korrigera detta under den närmaste tiden. Märk väl min försiktiga formulering – jag har återigen lovat att återkomma; vi får väl se hur det går med den saken! Hur som helst, som ett bevis på min uppriktighet följer här en text om mitt besök på Louvren, som jag skrev för över ett år sedan i sammanband med min Parisresa.

***

Vi besökte flertalet museum och ett av de första vi var på var Louvren. Le Louvre. Konstmuseernas konstmuseum. Här bör jag kanske tillägga att jag velat gå på Louvren sedan jag var en mycket liten flicka och att komma dit var smått overkligt. Det var, liksom allt annat i Paris, så stort. Innergården är tydligen en kvadrat med sidan 100 meter och det var så stort att det liksom inte ekade på det sätt man förväntar sig att det göra när man är omringad av stenbyggnader utan det blev något slags konstigt dämpat ljud ungefär som när man står på ett stort fält någonstans ute på landet. Så stort var det.
Ännu större var det på yttergården där den stora glaspyramiden är.

Så inuti då. Stort där med.

Ja, jag såg Mona Lisa. Mona Lisa är en synnerligen ovidkommande och irriterande tavla tycker jag. När man väl såg henne (vilket inte var helt enkelt eftersom det stod tusen fotande asiater framför) så var den regerande känslan "Jaha? Vad var poängen med det här?". Hon är inte ens trevlig att titta på. Hon ser överlägsen och förmer ut—som hon vet bättre än alla andra. Ja, om man ska vara snäll kan van väl säga att "hon ser ut som om hon har en hemlighet" men personligen tycker jag hon bara ser bitchig ut. Hon ser ut som den typen av människa som jag absolut inte klarar av.
Nog om fiaskot Mona Lisa. Då tyckte jag mycket bättre om Venus av Milo och Nike från Samothrake, de var väldigt fascinerande att titta på även om jag vanligtvis inte uppskattar antik konst särskilt mycket (antiken som tidsperiod överhuvudtaget tycker jag faktiskt är rätt tråkig att studera och läsa om, om jag ska vara ärlig - jag har aldrig riktigt fattat grejen, men jag vet att det finns många andra som gör det, så jag överlåter det till dem). När jag tittat på det som man "ska" ha sett, så gick jag och tittade på det som jag faktiskt ville se, nämligen 1800-talskonsten.

***

Detta var alltså texten jag skrev för ett år sedan, helt oförändrad. Det är märkligt hur mycket jag upplever att jag har förändrats under det senaste året när jag ser tillbaka på den här texten; hur otroligt mycket jag känner att jag mognat som person.

För ett tag sedan läste jag mina gamla dagböcker ifrån när jag gick i sjuan och åttan och blev smått chockad över hur otroligt självcentrerad och fördomsfull jag var. Jag inser mer än någonsin hur stor den mognadsprocess man går igenom under tonåren faktiskt är, för när jag ser tillbaka på texten ovan känns det knappt som om det är jag som skrivit den. Ett år känns på många sätt som ingen tid alls, samtidigt som det känns som att det har gått en evighet sedan dess.
Det där talesättet, att man aldrig kan bada i samma flod två gånger, är nog sant för människor också. Vi kan aldrig möta samma person två gånger för i varje sekund förändras vi, om än aldrig så lite.

But I digress ('digress' är ett utmärkt ord som tyvärr är ett lexical gap, och förresten tror jag att 'lexical gap' också är ett lexical gap...). Paris var det. Och bilder.

Först en del bilder ifrån utsidan av Louvren. Fram till 1682 var Louvren det franska kungaresidenset, innan Louis XIV flyttade ut till Versailles för att få iväg adeln ifrån maktcentrat, och det märks, med tanke på hur stort det är.

Ett hörn av den gigantiska innergården.

Yttergården med den lilla L'Arc de Triomphe och Jardin des tuileries bakom pyramiden. (Triumfbågen och Tuileriträdgården kan man ju också kalla dem, men det låter ju så mycket tjusigare på franska.)

På Louvren hoppade jag ju över de antika avdelningarna och idag, när jag ser tillbaka på det ångrar jag lite att jag inte ägnade mer tid åt de antika skulpturerna. Fast en stor del i det häftiga med att gå på Louvren var just att gå på Louvren. jag skulle varit nöjd (nåja, inte riktigt kanske) även om jag inte tittat på en enda tavla. Men jag tittade på tavlor, många många 1800-talstavlor som jag tog en herrans massa suddiga bilder på och som jag inte ska plåga er med, för något värre än suddiga bilder finns inte (det skulle väl vara folkmord eller särskrivningar eller pandemier eller hemsidor som fortfarande använder iframes då). Bland annat såg jag bilden till höger (som jag inte har fotograferat), La baigneuse av Jean Auguste Dominique Ingres. Han målade också odalisker, vilket kåtade upp massa viktorianska män med de exotiska haremskvinnornas yppiga former.
Nej, nu ska vi inte vara sådana.

Louvren var det. Man kan ju inte på långa vägar hinna med att se . (Jag läste någonstans att om man verkligen skulle titta på alla konstverk på Louvren skulle det ta åttio år. Så man var ju tvungen att vara lite selektiv.) En positiv överraskning, och något som jag rekommenderar om man, som jag, gillar gamla grejer, var Musée des Beaux-Arts.
Det finns nämligen på Louvren, vilket jag inte hade en aning om innan jag kom dit, nästan en hel flygel ägnad åt vackra föremål som inte är tavlor, skulpturer eller konst i vanlig mening. Återigen känns det som ett lexical gap, men konsthantverk är väl den mest närliggande termen. Där var venetianskt glas och små kistor med pärlemorintarsia och hur många vackra föremål som helst, men framförallt Des appartements de Napoléon. Man har där återskapat exakta kopior av valda delar av Napoleons salonger. Det kan sammanfattas med ett ord: guld. Så mycket guld på ett och samma ställe har jag nog aldrig sett förut.

Som sagt, guld. I dånande, övermäktiga mängder.

***

Valda delar ur de övriga (mycket vackra) samlingarna av objets d'art:

En kista med pärlemor som ser ut som om den skulle kunna kommit direkt ut ur vilken skattkammare som helst (Kanske den här?). Kolla in fötterna, den har till och med klor! (Klicka på bilden för att göra den större.)
Och när vi ändå är inne på fötter:

Sköldpaddor!

Även små fina tofsar har sin plats på museum. Faktiskt.

En liten kula som jag tror är tänkt som hängsmycke. Vacker är den hur som helst.

En bägare passande åt en kung.

Tänk att ha den här stående i vardagsrummet! Den ser ut som om den skulle vara perfekt att fylla med små gammaldags karameller.

Otroligt pampigt, venetianskt glas.

Ännu mera, otroligt vackert, venetianskt glas.

Napoleon drack te ur tekula liksom vi vanliga dödliga – även om hans var gjord av guld.

Bestick med filigran! Jag tror inte det går att få vackrare bestick än så här. Fast särskilt bekväma är de nog inte.

En liten sysax, i ett emaljerat saxfodral.

En dödskalle ifrån 1500-talet. Jag blev lite förvånad över att se den där i montern, för den såg verkligen ut som något som skulle kunna varit gjord idag. Men icke, även på 1500-talet fanns det dödskallekitsch.

Och självklart, som avslutning: en rustning. För vilken samling föremål passande på ett sagoslott skulle vara komplett utan en riddarrustning?

Jag har många fler bilder, bland annat ifrån Versailles och det fantastiska Musée d'Orsay. Kanske lyckas jag få upp dem lagom till 2012 eller så. Vi får väl se.

Ernst

2011-01-04T13:54:00.001+01:00

Jag gillar streetart på de mest oväntade ställena.

En recension om en bok som jag inte har läst

2011-01-03T23:25:00.000+01:00

Gott nytt år och allt det där. Låt oss hoppas att 2011 blir bättre än 2010.

Men, det var inte alls vad det här inlägget skulle handla om.
Hank Green, som tillsammans med sin bror John* vloggar på youtubekanalen Vlogbrothers, har gjort en recension av Terry Pratchetts bok Nations. Den verkar väldigt spännade och jag tror bestämt att jag ska försöka få tag i den. Det är inte en av Discworldböckerna (som, hur mycket jag än har försökt hittills, inte ännu lyckats komma in i) utan vad jag förstår en fristående bok.

Hur som helst, without further ado:

*Den John Green som är författare och har skrivit flera väldigt bra ungdomsböcker, bland andra Looking for Alaska (på svenska tror jag den heter Var är Alaska?) och An Abundance of Katherines.

Cognito, ergo sum.

2010-12-26T14:05:00.008+01:00

Ibland hittar man böcker som man vill dela med sig till alla man känner (och inte känner, för den delen). Böcker som man vill skrika "Den här, läs den här!" om. Genesis av Bernard Beckett är en sådan bok. Även om jag inser att den inte är för alla så tyckte åtminstone jag att den var otroligt bra. Om man som jag gillar filosofi och science fiction och fantasy och böcker som får en att tänka så är Genesis på sina ynka 185 sidor perfekt.
Trots sin korthet hinner den med att ta upp tre civilisationers uppgång och fall, den mycket svåra frågan om vad medvetande är, vad som händer när artificiell intelligens blir intelligent på riktigt och vad det innebär att vara en varelse med fri vilja och egna tankar.

Man skulle kunna säga att boken består av två delar. Dels är det handlar det om Anaximander som genomgår ett prestigefyllt antagningsprov till The Acadamy, den högsta styrande instansen i samhället. Detta är ramberättelsen.
Provet Anaximander genomgår är att berätta i stor detalj (och med egna tolkningar och analyser) om en del i samhällets historia. Denna historia är den huvudsakliga handlingen.
Det är historien om Adam, som man redan tidigt förstår var en mycket stor samhällsomvälvare.
Det är svårt att säga så mycket mer om själva handlingen utan att förstöra den stora vändpunkten, men tro mig, den kommer!

En sak som är speciell med boken är att större delen av texten är skriven i replikform (eller så kallar jag det i mitt huvud i alla fall; finns det ett annat, mer korrekt, ord?), alltså: personen som säger något, kolon, vad personen säger. Detta fungerar bra efter som en stor del av texten är just Anaximanders berättande om Adam. Det ger också en snygg stilistisk effekt när Anaximander blir avbruten och rättad av provledarna.

Något som jag inte visste när jag läste boken, men som jag av en slump fick reda på senare är att Anaximander var en grekisk filosof som levde på 500-talet FVT.
Han hade en hel del intressanta teorier, bland annat anses han, enligt engelska wikipedia, vara den första förespråkare för en evolutionär tanke om människans ursprung. Så här i efterhand ger det här ytteligare en dimension till berättelsen och gör att jag bara kan fortsätta att uppmana alla människor jag stöter på: "Läs den!".

Fantasin ger dig vingar

2010-12-25T16:01:00.007+01:00

Bara ett snabbt inlägg om en fantastisk bok jag fick i julklapp; The Dictionary of Imaginary Places av Alberto Manguel och Gianni Guadalupi. På ofantligt underbara åttahundrafyra sidor kan man hitta så gott som varje (nåja, det kanske är att ta i något) påhittad plats du kan tänka dig – allt ifrån Robinson Crusoes ö till Hogwarts, via Gondor och Neverwhere. OCH: inklusive kartor!
Kort sagt, de bästa av alla världar (ja, El Dorado är också representerat).

En notering om vädret:

2010-12-17T13:12:00.005+01:00

När det först är iskallt för att sedan töa för att sedan åter bli minusgrader, ja då lämpar sig skridskor bättre än skor som fotbeklädnad.

En tillbakablick (eller kanske forfarande en sanning?)

2010-12-16T21:01:00.007+01:00

Och jag grät mig till sömns efter alla dar | Säkert!

Varenda bok jag kunde komma över läste jag
Och jag spydde aldrig vid kullen vid 4H-gården
Behövde aldrig ungdomsvården
Den enda som aldrig rökte
Den enda som aldrig försökte fuska på proven
Då lär man sig ju inte nåt
Jag var nog värd allt stryk som jag har fått

Den enda som inte tafsades på
Den enda det inte bråkades på
Den enda som haft en god relation till mor och far
Och jag grät mig till sömns efter alla dar
Och jag grät mig till sömns efter alla dar

De säger att det är kul att vara ung och fri
Fri från vadå, från förpliktelser, tjenare
Man skulle va horan, madonnan
Smart och korkad på samma gång
Man skulle ha en kille med bil
Man skulle ha en silverring
Jag var inte ens kysst
Men jag visste vem jag var

Så jag grät mig till sömns efter alla dar
Så jag grät mig till sömns efter alla dar

I en biblioteksbok

2010-12-08T11:26:00.002+01:00

Cornify!

2010-11-07T23:01:00.008+01:00

Jag mår helvetiskt fruktansvärt för närvarande. (Psykakuten kan beskrivas som en Monty Python-parodi av ett sjukhusbesök. Murphy's Law är också applicerbar.)

Så i total världsfrånvändhet:

Sidospår: Jag började genast fundera över det etymologiska sambandet mellan corny och unicorn. Det känns som att där borde finnas ett, men enligt Online Etymology Lexicon finns inget samband.

corny: Amer.Eng. slang 'old-fashioned, sentimental' is from 1932 (first attested in "Melody Maker"), perhaps originally 'something appealing to country folk' (corn-fed in the same sense is attested from 1929).

unicorn: early 13c., from O.Fr. unicorne, from L.L. unicornus (Vulgate), 'having one horn', from uni- 'one' + cornus 'horn'. The L.L. word translates Gk. monoceros, itself rendering Heb. re'em, which was probably a kind of wild ox. According to Pliny, a creature with a horse's body, deer's head, elephant's feet, lion's tail, and one black horn two cubits long projecting from its forehead. Cf. Ger. Einhorn, Welsh ungorn, Bret. uncorn.

Dagarna de går och går, efter varandra: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag, söndag... oj! En månad försvann!

2010-10-20T21:36:00.016+02:00

Det blev inget sammanfattade inlägg om bokmässan (herregud, det är snart en månad sen redan) men jag kan meddela att efter den samma är jag stolt ägare till en Jane Eyre-penguinmugg och ett signerat exemplar av Inger Edelfeldts Samtal med djävulen.

Over and out.

Livet på is

2010-10-20T12:28:00.002+02:00

Allt av vad jag är ligger inslutet i ett isblock i väntan på bättre tider – alias tider då inte skolan uppslukar all min tid. Mina dagar följer schemat vakna, skola, hem, äta, läxor, sova. Rinse and repeat. Ibland tallar jag på sömnen och ägnar mig åt något som jag vill göra istället, men jag orkar inte egentligen. 

Läsningen ska vi inte tala om. Enbart skolsanktionerade böcker. De är bra och så (som boken ovan, intressant om något) men att läsa för att slappna av, det som allra viktigast för mig har jag helt enkelt inte tid med.
Jag hade beställt ett nytt bokpaket men jag fick inte tillåta mig att öppna det för jag har ärligt talat inte tid. Jag lider världens kval för närvarande. Jag vill bara vara ledig.

Snartsnartsnartsnart...

2010-09-25T01:04:00.004+02:00

Scott Westerfeldts nya bok Behemoth kommer snart ut och jag har alltid varit fånigt förtjust i olika nedräkningsmojegrejer så här kommer en sådan.

Dessutom; imorgon blir det bokmässa! Förutom allmänt monterlojtrande hoppas jag på att SF-bokhandeln har nyutkomna antologin Zombies vs. Unicorns och att jag hittar fina grejer i museibutiksgrossisten Ohlsson & Lohavens monter (som alla vet ligger ju museibutiker på topp tre över den bästa sortens butiker tillsammans med bokhandlar och secondhandaffärer). Rapport följer förhoppningsvis om vad som skett och vad som inskaffats.

Ett knippe loppisfynd

2010-09-11T16:39:00.005+02:00

Om det märkliga i att använda nätet för att ackrivera föremål som existerade långt innan datorn ens var påtänkt

2010-08-19T16:50:00.019+02:00

En sak som jag verkligen sett framemot när det gäller att officiellt träda in i vuxenvärlden (aka bli myndig) är att kunna handla på nätet. Böcker är ju som bekant så mycket billigare på nätet och även om jag försöker stödja de lokala bokhandlarna så mycket jag kan tar ibland de ekonomiska begränsningarna över. Tvingas jag välja mellan att vara moraliskt rättskaffens och köpa dyra böcker i bokhandeln eller att köpa samma böcker så mycket billigare att man kanske till och med kan slänga in en extra för samma pris händer det, ibland, att jag ger efter för det mest ekonomiska alternativet. But I digress.

För ett par veckor sedan var jag på jakt efter en diktsamling av Elizabeth Barrett Browing (en mycket trevlig kvinnlig engelsk artonhundratalspoet, gift med den tillika poeten Robert Browing) men jag hittade inte riktigt vad jag ville ha bland mina vanliga källor (adlibris och ibland även anikvariat.net) så till slut hamnade jag på Bokbörsen.
Bokbörsen är en sida där privatpersoner kan köpa och sälja böcker – ungefär som Blocket fast för böcker. Den i princip enda träffen var Poetical Works av Elizabeth Barrett Browning. Pris: 80 kr. Sedan upptäckte jag att den var ifrån 1897. Klick, klick, köp.
Några dagar senare damp en av de mest fantastiska böcker jag ägt ner i min brevlåda. Jag är väldigt lycklig nu. Och jag har fortfarande inte hittat den rätta hedersplaceringen boken förtjänar.

Och ja, innehållet är lika fantastiskt som utsidan.

XIV.

If thou must love me, let it be for nought
Except for love's sake only. Do not say,
“I love her for her smile . . . her look . . . her way
Of speaking gently, . . . for a trick of thought
That falls in well with mine, and certes brought
A sense of pleasant ease on such a day”—
For these things in themselves, Beloved, may
be changed, or change for thee,—and love so wrought,
May be unwrought so. Neither love me for
Thine own dear pity’s wiping my cheeks dry,
Since one might well forget to weep who bore
Thy comfort long, and lose thy love thereby.
But love me for love’s sake, that evermore
Thou may’st love on through love’s eternity.

XLII.

How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For ends of Being and Ideal Grace
I love thee to the level of every day’s
Most quiet need, by sun and candlelight.
I love thee freely, as men strive for right;
I love thee purely, as they turn from Praise;
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith;
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints,—I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life!—and, if God choose,
I shall but love thee better after death.

The best love letter in the history of mankind

2010-07-17T16:20:00.006+02:00

I filmen Kate & Leopold får Kate McKay vid ett tillfälle ett brev som hennes romantiskt lagda assistent kallar "the best apology letter in the history of mankind". Måhända, säger jag, men ingenting jag hittills läst eller hört när det kommer till kärleksbrev slår det här:

Från Captain Frederick Wentworth till Miss Anne Elliot i Jane Austens Persuasion:

I can no longer listen in silence. I must speak to you by such means as are within my reach. You pierce my soul. I am half agony, half hope. Tell me not that I am too late, that such precious feelings are gone for ever. I offer myself to you again with a heart even more your own than when you almost broke it, eight years and a half ago. Dare not say that man forgets sooner than woman, that his love has an earlier death. I have loved none but you. Unjust I may have been, weak and resentful I have been, but never inconstant. You alone have brought me to Bath. For you alone, I think and plan. Have you not seen this? Can you fail to have understood my wishes? I had not waited even these ten days, could I have read your feelings, as I think you must have penetrated mine. I can hardly write. I am every instant hearing something which overpowers me. You sink your voice, but I can distinguish the tones of that voice when they would be lost on others. Too good, too excellent creature! You do us justice, indeed. You believe that there is true attachment and constancy among men. Believe it to be most fervent, most undeviating, in
F. W.
I must go, uncertain of my fate; but I shall return hither, or follow your party, as soon as possible. A word, a look, will be enough to decide whether I enter your father's house this evening or never.

Det här får min obotligt romantiska sida att börja gråta. Förresten är Persuasion en rätt så bra bok. Jag föredrar visserligen Northanger Abbey men överlag gillar jag den här också. Vissa bitar är lite långrandiga, så som äldre böcker kan bli ibland, men slutet är värt det.

Harry Potter and the Deathly Hallows: Part I

2010-06-30T04:11:00.003+02:00

Titta, titta! Och glöm inte att klicka på fullskärmsknappen (du kommer inte att ångra dig).

(Och sen, när du har tittat, kan du titta igen och igen och igen och igen... Som jag gjorde.)

En torsdagskväll på sommarlovet

2010-06-17T23:16:00.010+02:00

Jag läser nyanlända historical romance i värmeljusbelysning och lyssnar på den här låten på repeat:

Aphrodisiac | Bow Wow Wow

Universum – det räcker inte med ett

2010-06-04T01:26:00.004+02:00

I förrgår gick jag in på biblioteket av ingen anledning alls. Inte för att man behöver en anledning att gå till biblioteket men vanligtvis brukar jag ha en reservation att hämta ut eller böcker att lämna tillbaka eller något sådant. Så var dock inte fallet i förrgår – egentligen borde jag åkt hem, men jag hade ingen lust. Istället bestämde jag mig för att sätta mig på det lilla caféet som finns i anslutning till biblioteket och läsa. Problemet var att jag inte hade någon bra bok men jag var ju på biblioteket så det var ju lätt ordnat, eller hur?
Jag vandrade in på den engelska ungdomsavdelningen och plockade till slut ut en bok på måfå: Neil Gaiman och Michael Reaves Interworld.
Jag köper mig en kanelbulle, börjar läsa och fastnar totalt. Det var längesedan jag läste en så bra bok, en bok som var så uppriktigt rolig.

Boken handlar om en till synes helt vanlig kille, Joey Harker, lite lagom misslyckad, lite lagom mobbad, men som på det stora hela ändå klarar sig hyfsat okej. Så plötsligt är ingenting sig längre likt och Joey får reda på att han är en Walker, en person som kan vandra mellan olika dimensioner, olika parallelluniversum.
Alla Walkers är en form av Joey Harker i från olika parallelluniversum och alla Walkers kämpar för samma sak – att upprätthålla balansen mellan magi och teknologi i de olika universumen (eller snarare på de olika planeterna Jorden i de olika universumen). Det hela beskrivs som en båge (tänk parabel, som normalfördelningen) där i ena änden enbart magi finns och i andra finns det enbart teknologi. De flesta världarna ligger någonstans i mitten och har alltså en blandning av de båda ytterligheterna. Detta fick mig att tänka på en textrad ur den fantastiska låten "Her Beautiful Ideas" av The Guggenheim Grotto:

She used to say that magic was the edge
and science and god
they were the sides of a copper penny piece
yeah, and it’s far better to keep it
spinning and spinning and spinning
than for one side to fall and to freeze

Både i de yttersta magivärldarna och i de yttersta teknologivärldarna finns organisationer som inte är rädda för att använda sig av blodiga medel för att få total makt över alla universum och det är the Walkers mycket riskabla uppgift att se till att detta inte händer.

Jag måste erkänna att jag hade glömt bort hur mycket jag dyrkar Den Store Guden Som Är Neil Gaiman och det var väldigt längesedan jag läste något av honom. Jag han nu utfört åtgärder för att förhindra att detta sker i framtiden. Jag har två av hans böcker som ligger och väntar, The Graveyard Book och Neverwhere. Båda ser jag mycket fram emot att läsa.

***

Det som är extra kul med att jag läste Interworld just nu är att jag faktiskt håller på att läser om kvantmekanik som delvis handlar just om parallella verkligheter (och att varje val vi gör genast skapar ett nytt parallelluniversum, vilket jag tycker är en otroligt fascinerande tanke som faktiskt känns ganska logisk). Jag läser två väldigt olika böcker om samma ämne, dels Stephen Hawkins Kosmos – en kort historik som beskriver naturvetenskap ur en naturvetenskapligt synvinkel och dels De dansande Wu Li-mästarna av Gary Zukav som pratar om det hela ur ett ganska humanistiskt perspektiv.
Båda böckerna ger mig något och trots att jag inte kommit så långt än är det ett väldigt intressant och spännande ämne.

Dikter eller differentialekvationer? Dikter.

2010-05-19T22:40:00.009+02:00

Efter en tur på antikvariatet kom jag hem med två fina diktsamlingar, båda med rysligt bra dikter i:
Jag blev väldigt glad när jag hittade Edith Södergrans Samlade dikter. Hon är en av mina absoluta favoritpoeter och hittills har jag lånat min mammas upplaga men nu är min lycka gjord.

Jag är också väldigt förtjust i upplagan av Fåglar. Jag har sedan tidigare en annan diktsamling ur Kammarbiblioteket med samma fina typ av omslag och jag har sett dem lite varstans på antikvariat. Jag vet inte vad det är med dem, men de tilltalar mig så.
Av vad jag har förstått så är det en serie med poesi av en mängd olika svenska författare tryckta på sextiotalet. De har det fina mönstret och de är små. Edith Södergranboken är en normalstor pocket och den är alltså mindre än den.

Och ja, omslaget är viktigt, men det är ju trots allt insidan som räknas:

Fågelskuggor
över vattnet drömlikt glida
hon var här och ännu
skälver gräs i hennes fotspår
hon var här och stjärnorna som lågo
tyst i hennes hår förvirrat glänsa
utan fäste nu och allt är
meningslöst och utan fäste.

(ur Fåglar av Bengt Anderberg)

Snuttefiltströjan

2010-05-15T14:26:00.002+02:00

Är det fler än jag som har en snuttefiltströja? En tröja som är alldeles trygg?
Själv tar jag på mig min snuttefiltströja när jag mår som sämst; när ångesten bubblar. Då kommer snuttefiltströjan som hjälparen i nöden (jag kan inte säga räddaren, för den räddar inte, men den hjälper).
Min snuttefiltströja är en mycket gammal, mjuksliten, begagnad, blå- och vitrandig polarn o pyret-tröja. Den har trasiga armbågar och mystiska kattklohål på ena axeln ifrån när katten var litenkatt och allra helst satt på min axel och slickade på min örsnibb (det händer fortfarande ibland, sittandet på axeln menar jag – inte öronsnibbsslickandet).

Plötsligt händer det

2010-05-06T21:36:00.006+02:00

Hamlets monolog har sedan första gången jag läste den gripit mig väldigt starkt. Problemet är bara att jag har blivit berörd när jag läst den men sedan, när jag sett den uppspelad, har den (i de varianter jag sett) alltid lämnat mig lite tom. Den känslan jag haft när jag läst texten har jag inte kunnat hitta i agerandet – inte förrän nu.
David Tennant gör monologen precis så som den känns för mig, på det otroligt ångestfyllda och livströtta sätt jag har uppfattat den som och helt utan den överdådighet som jag har känt att många andra skådespelare lägger på i onödan.

(Monologen är bara fram till ca 3.00, sedan följer resten av scenen.)

To be, or not to be--that is the question:
Whether 'tis nobler in the mind to suffer
The slings and arrows of outrageous fortune
Or to take arms against a sea of troubles
And by opposing end them. To die, to sleep--
No more--and by a sleep to say we end
The heartache, and the thousand natural shocks
That flesh is heir to. 'Tis a consummation
Devoutly to be wished. To die, to sleep--
To sleep--perchance to dream: ay, there's the rub,
For in that sleep of death what dreams may come
When we have shuffled off this mortal coil,
Must give us pause. There's the respect
That makes calamity of so long life.
For who would bear the whips and scorns of time,
Th' oppressor's wrong, the proud man's contumely
The pangs of despised love, the law's delay,
The insolence of office, and the spurns
That patient merit of th' unworthy takes,
When he himself might his quietus make
With a bare bodkin? Who would fardels bear,
To grunt and sweat under a weary life,
But that the dread of something after death,
The undiscovered country, from whose bourn
No traveller returns, puzzles the will,
And makes us rather bear those ills we have
Than fly to others that we know not of?
Thus conscience does make cowards of us all,
And thus the native hue of resolution
Is sicklied o'er with the pale cast of thought,
And enterprise of great pitch and moment
With this regard their currents turn awry
And lose the name of action.

Så har jag det nu

2010-05-05T21:54:00.015+02:00

Mina nätvanor har ändrat drastiskt på sista tiden. Istället för att läsa bloggar ser jag på vloggar och annat youtubegrejs. Istället för att vara aktiv på forum twittrar jag i skymundan. Jag vet inte vad som utlöste det, jag måste helt enkelt tröttnat på det som varit fram tills nu.

Exemplifiering:

*

Så här är det:

2010-04-19T19:14:00.006+02:00

Jag känner att jag inte har energi att skriva några intelligenta blogginlägg nuförtiden. Jag läser mycket färre böcker än vad jag vill göra och har således mindre att skriva om. Jag kan inte säga att jag gör något effektivt med tiden jag inte ägnar åt bloggen eller böckerna, men det får vara som det är. Från och med nu kommer jag bli mycket mindre frekvent.
Jag dyker nog upp emellanåt men tills vidare finns jag på twitter som @shishirin. Besök mig gärna där om ni vill höra vad jag har att säga.

När man handlar för mycket

2010-04-11T00:35:00.004+02:00

Idag har jag shoppat – verkligen shoppat. Förutom en underbar rosa femtiotalsklänning och ett par lika underbara puderrosa virkade handskar var jag... innepåsciencefictionbokhandeln. Och självklart kom ut fyrahundrafemtiosju och femtio kronor fattigare. Och självklart var det inte heller de böcker jag hade planerat att köpa som jag köpte. Istället kom jag ut med en väldigt snygg t-shirt med ett sånt här tryck -->
Jag köpte också en superread kalender med fina bilder och självklart böcker.
Dels köpte jag den tredje delen i serien om Terre d'Ange, Kushiel's Avatar av Jacqueline Carey, vilket är en väldigt väldigt bra fantasy serie som jag vart såld på sista tiden.
Jag köpte också The Element Encyclopedia of Magical Creatures av John och Caitlin Matthews vilket är – precis som det låter – ett uppslagsverk över övernaturliga varelser.

Dessutom, i förrgår kom två böcker jag hade beställt; den efterlängtade Succubus Shadows av Richelle Mead och en spännade faktabok, Vampire Forensics av Mark Collins Jenkins.

Det var det hela för idag.

Listat

2010-04-06T20:05:00.011+02:00

Efter att ha sovit alldeles för länge och således vaknat upp alldeles för sent har jag i dag inte åstadkommit särskilt mycket. Jag har legat i sängen med datorn på magen och gråtit och läst smärtsamt sorglig fanfiction. Jag har också studerat vill ha-mappen i favoriterna i datorn i vilken det infinner sig trettiosex boktitlar som jag vill ha (detta är alltså utöver de böcker som står på bokönskelistan till höger). Sedan kändes det lite hopplöst. Så jag har gjort en liten lista över de böcker som känns mest akuta just nu. Bara för att liksom dela med mig i smärtan över att inte ha en obegränsad bokbudget. Here goes:

Through the Looking Glass av Lewis Caroll
Jag har läst Alice in Wonderland och jag planerar att gå och se filmen och mina mera tvångsaktiga beteenden tvingar mig att läsa böckerna först (så att jag i nittio procent av fallen kan döma ut filmen). Här är inte pengarna ett jätteproblem för Penguin Popular Classics må vara otroligt fula men de är i alla fall billiga.

The Vampyre av Tom Holland
Lord Byron som vampyr, är det ens menat att försöka motstås?

Her Fearful Symmetry av Audery Niffenegger
Kyrkogårdar i London? Mums. Jag älskade Tidsresenärens hustru och Calliopes recension fick mig bara att vilja ha den ännu mer. Jag kan inte heller låta bli att undra om det finns en koppling till William Blakes dikt The Tiger (Tiger! Tiger! burning bright/In the forest of the night,/What immortal hand or eye/Could frame thy fearful symmetry?) och vad den i så fall skulle vara.
Highgate Cemetery där boken utspelar sig verkar förresten vara ett underbart fantastiskt ställe.

In the Night Garden av Catherynne M. Valente
Det verkar vara en väldigt annorlunda bok och Ana och Thea hade verkligen olika åsikter om den. Närmast verkar det vara en Tusen och en natt-inspirerad saga. Jag får en känsla av kanel och sarityger av att bara läsa om den, så om det är så bra som det låter vet jag nästan inte hur jag ska hantera det.

Rampant av Diana Peterfeund
Jag rekommenderade den här boken till biblioteket (mest för att jag är för snål för att köpa den som inbunden och pocketversionen inte har kommit ut ännu) men just nu känner jag mig osäker på om jag orkar vänta så länge. Mördarenhörningar? Ärligt talat, hur häftigt är inte det?
De första kapitlen av boken finns att läsa här. Var beredd på att vara helt såld efteråt.

Lost Souls av Poppy Z. Brite
Beskrivs av SF-bokhandeln som en modern vampyrklassiker och sådana kan man ju inte gärna låta bli...

What Jane Austen Ate and Charles Dickens Knew av Daniel Pool
Det här verkar vara en alldeles utomordentligt otrolig bok. Ett uppslagsverk över det viktorianska England. Uppslagsverk är underbara, viktorianska England är underbart, så kan en infomationsknarkande, viktorianaälskande boknörd som jag önska sig något underbarare? Nä, jag trodde väl inte det.

Sunshine av Robin McKinley
Ytteligare en vampyrbok som jag har hört många, många bra saker om; bland annat ifrån Melissa Marr och det måste jag lita på.

Lyrikfredag

2010-04-02T19:51:00.008+02:00

Det har varit en regnig dag här i staden idag. Utmärkt läsväder med andra ord. Trots detta har det inte blivit läst så mycket som jag ville ha gjort (ändringen av bloggen tog mycket längre än jag trodde) men jag har dock läst en hel del poesi idag.
I skolan har vi kommit till romantiken i litteraturhistorien och det har ju alltid varit en av mina favoriteror så jag läser med glädje Byron och Blake igen.

The Smile

There is a Smile of Love
And there is a Smile of Deceit
And there is a Smile of Smiles
In which these two Smiles meet

And there is a Frown of Hate
And there is a Frown of disdain
And there is a Frown of Frowns
Which you strive to forget in vain

For it sticks in the Hearts deep Core
And it sticks in the deep Back bone
And no Smile that ever was smild
But only one Smile alone

That betwixt the Cradle & Grave
It only once Smild can be
But when in once is Smild
Theres an end to all Misery

Jag har också läst en väldigt annan sorts dikter – haiku närmare bestämt. Jag fick väldigt fin bok i födelsedagspresent för några år sedan; En färd i det inre av landet är en reseskildring av den japanska haikumästaren Basho som levde på 1600-talet. Hans haiku är fantastiska och dagboksanteckningarna är otroligt vackra.

För en liten stund
instängd i vattenfallet –
sommarens början.

Nystart

2010-04-02T14:51:00.003+02:00

Jag tror jag kommer tillbaka nu. Lite annorlunda: tiden går – man förändras; saker som fungerade utmärkt för ett tag sedan känns inte bra längre.
Skrivandet här gör jag ju för att jag tycker om det, det finns ingen som säger att jag måste – inget tvång. Problemet var bara att för ett tag sedan kändes det just det, tvingat, och det var också därför jag lade ner bloggandet ett tag.
I fortsättningen kommer jag gå mera på känn. Jag kommer antagligen inte att skriva om varenda bok jag läser och troligtvis kommer det också vara mer mindre bokrelaterat innehåll. Självklart kommer jag inte sluta skriva om böcker (jag skulle nog inte kunna om jag ens försökte) men jag kommer bli försöka bli friare i hur jag gör det. Mindre regler, mindre måsten – mer frihet.

Som en markering; en helt ny stil.

Fairy Dessert

2010-03-17T09:48:00.012+01:00

This is entry is written for an contest hosted by author Lisa Mantchev (and her band of fairies) where the winning price is an ARC for the upcoming book Perchance to Dream. The contest can be found here.

***

This cake is in my opinion the ultimate fairy dessert (AND one of my favourite cakes of all time!). The fairy dessert I present you is....

Princess Cake!
(Or, as it is called in Swedish: Prinsesstårta)

Even the name is fairyesque. *nods*
This cake is a classic Swedish (Scandinavian) concoction. It is found in close to every bakery in every corner of Sweden. It is a fluffy dream of cream, vanilla custard, marzipan and raspberry jam.
I don't know how common this cake is outside of Sweden (and Finland, Denmark and Norway) but if you haven't eaten this you have missed something gloriously good.

The cake itself should look something like this:

The importance of the marzipan being green cannot be stressed enough. There are some examples of it being pink; that is WRONG. (Or, well, not wrong, but then it's no longer a princess cake.)
A princess cake have green marzipan with a pink (marzipan) rose on top. Period.

Here is the recipe (which I have translated myself, so I apologise for eventual mistakes):

The measurements in this recipe are Swedish (European?) ones. Basic conversion:

1 deciliter (dl) = 100 milliliters (ml) = 0.42 cups
1 (Swedish) tablespoon = 15 ml = nearly 1 american tablespoon (a little, little more, though, like 1.014)
1 (Swedish) teaspoon = 5 ml = nearly 1 american teaspoon (a little, little more, though, like 1.014)
1 gram (g) = 0.001 kilogram (kg) = 0.035 oz

Princess Cake:

4 eggs
2 dl (0.8 cups) sugar
1 dl (0.4 cups) regular wheat flour
1 dl (0.4 cups) potato starch
2 teaspoons baking powder

Vanilla custard:

3/4 dl (1/3 cup) milk
3/4 dl (1/3 cup) cream
1 yolk
1/2 tablespoon sugar
1/2 tablespoon potato starch
2 teaspoons vanilla sugar (or as much as you like until sufficent vanilla taste)
1 dl (0.4 cup) cream to whip
2 leaves of gelatine

(Or use premade custard (2-3 dl, approx. 1 cup) instead of making your own. The problem with this is that I have no idea how thick custard is in other countries – here it is almost fluid. It should be thick, more so than the consistency of whipped cream. If your custard is like mine – use gelatine leaves as described below.)

Topping:

ca 1 dl (0.4 cup) raspberry jam
3 dl (1 1/3 cups) cream to whip
300 g (2/3 lb) marzipan + enough to make a marizpan rose
green and red (pink) food colouring
powdered sugar

Instructions:

Heat oven to 175ºC (347ºF).
Use breadcrumbs or such in a pan approx. 26 cm (10 inches) in diameter.
Whip eggs and sugar until it's fluffy. Mix flour, potato starch and baking powder separetly, then stir into the egg and sugar mixture. Mix well.
Pour into pan and bake in oven for ca 40 min. Take the cake out of the pan and let cool.

Vanilla custard (home-made edition):

Heat milk, cream, yolks, sugar and potato starch in a sauce pan on low heat while continously stirring.
Take away from heat when the custard has thickened and the first bubbles are seen.
Put the gelatine leaves in cold water for 5 min. Take them out of the water (squeeze out superfluous water) and put in the hot custard. Stir until the gelatine is melted.
Put the sauce pan in cold water for the custard to cool. Stir every now and then.
Whip the cream with the vanilla sugar until thickened. Mix into custard.

Vanilla custard (pre-made but needs thickening edition):

Put gelatine leaves into cold water. Heat up custard. (Or if you have the variant which is made by powder from a box; make it.) Take the gelatine leaves out of the water (squeeze out superfluous water) and put in the hot custard.
Stir until the gelatine is melted. Let cool.

The rest:

Cut cake into 3 layers, the top layer should be less than 1 cm (0.4 inch) thick.
Spread raspberry jam over the bottom layer.
Spread out the custard on the second layer. The custard should be slightly higher in the middle so that the right hill-shaped form of a princess cake can be procured.
Whip the last of the cream until thickened. Spread directly on top of the custard. Put on the top cake layer.
Dye the marzipan light green. Roll until it is a smooth, thin, round shape. It should be big enough to cover the cake, including the sides.
Roll up on the rolling pin and carefully spread over the cake. Use a knife to cut away superfluous marzipan and smoothen edges.
Powder powdered sugar on top.
To make the rose: Dye the additional marzipan pink. Make small round discs (ca 5), about 3-4 cm (1-1.5 inches) in diameter. Roll one of them loosly, shape the rest around it like a rose.Use the superfluous green marzipan to shape leaves. Decorate cake.

Done!

Additional images:

Timeout

2010-03-10T17:32:00.002+01:00

Jag tänker ta en paus ifrån bloggandet ett tag, tills inspirationen och orken återvänder.

Som avslutning en fantastisk interaktiv serie av Lisa Falzon.

På återseende!

Jag har en ny favoritlåt

2010-03-08T20:15:00.005+01:00

Och skum är den.
Låten är 5 Years Time med Noah and the Whale. Låten i sig är inte så skum istället är de min reaktion till den.
Första gången jag hörde den var det: "jaha?". Andra gången jag lyssnade var det: "meh, den är väl okej". Femte gången jag hörde den var det: "jag gillar verkligen den här låten". Åttonde gången var det: "den här låten är helt fantastisk!". Tionde gången var det "det här är den bästa låt jag någonsin hört!".

Lyssna och tyck!

5 Years Time | Noah and the Whale

Oh well, in five years time we could be walking round a zoo
With the sun shining down over me and you
And there'll be love in the bodies of the elephants too
And I’ll put my hands over your eyes, but you’ll peep through

And there'll be sun sun sun all over our bodies
And sun sun sun all down our necks
And sun sun sun all over our faces
And sun sun sun – so what the heck!

Cause I'll be laughing at all your silly little jokes
And we'll be laughing about how we used to smoke
All those stupid little cigarettes and drink stupid wine
Cause it’s what we needed to have a good time

And it was fun fun fun when we were drinking
It was fun fun fun when we were drunk
And it was fun fun fun when we were laughing
It was fun fun fun, oh it was fun

Oh well I look at you and say
It’s the happiest that I've ever been
And I'll say I no longer feel I have to be James Dean
And she'll say
"Yeah well I feel all pretty happy too"
And I'm always pretty happy when I'm just kicking back with you

And it'll be love love love all through our bodies
And love love love all through our minds
And it be love love love all over her face
And love love love all over mine

Although maybe all these moments are just in my head
I’ll be thinking 'bout them as I'm lying in bed
And all that I believe, it might not become true
But in my mind I'm havin' a pretty good time with you

In five years time I might not know you
In five years time we might not speak
In five years time we might not get along
In five years time you might just prove me wrong

Oh there'll be love love love
Wherever you go
There'll be love

Reaäventyr

2010-03-02T18:29:00.005+01:00

Jag var en runda på stan idag och kollade in bokreorna. Personligen tyckte jag de var ganska menlösa. Mest deckare och trädgårdsböcker – vilket inte intresserar mig det minsta. Någon gjorde observationen att på bokrean kan man köpa inbundna till samma pris som pocket men ofta blir det inte bättre än så. Och vem vill egentligen betala pocketfullpris för lite halvintressanta böcker?
Oftast brukar det finnas något som jag tycker är värt att köpa, men i år var det ingenting som fångade min uppmärksamhet på de stora kedjornas reor. Visst, det var några grejer som jag skulle kunna tänka mig att läsa, men ingenting som jag inte lika gärna skulle kunna låna på biblioteket.
Överhuvudtaget brukar jag få ut väldigt lite av skönlitteraturen på reorna – det finns nästan inga engelska böcker (vilket är nästan uteslutande det jag läser) och det är alldeles för mycket deckare (vilket jag inte alls överhuvudtaget läser). När samma fyra författare ligger i stora drivor kan jag nästan bli lite äcklad. Det är kul att folk läser, givetvis, och to each her own, men det finns faktiskt fler författare än Läckberg och Stieg Larsson. På en av reorna jag var på hade de en (flera?) enorm bal där Millennium-trilogin var staplad i trepack.

Det jag brukar kunna hitta är dock lite roliga fackböcker som jag oftast inte har råd med annars men i år var det torrt även på den fronten. Mitt absolut bästa fynd genom tiderna är förresten en bok som heter Geographica. Det är en atlas fast mer; den har dels kartor över hela världen, men också faktatexter om alla länder och om olika biotoper och alltmöjligt annat. Jag rekommenderar den varmt.

Nej, tacka vet jag SF-bokhandeln. Dit gick jag efteråt och genast var min tilltro till bokbranschen pånyttfödd. Jag hittade två fina fynd: Hemligt ansikte av Inger Edelfeldt (Sveriges kanske bästa författare) för ynka 49 kr, vilket är över 100 kr i rabatt, och som jag läst förut men som är väl värd att läsa igen. Det är inte hennes allra bästa bok men den är ändå väldigt, väldigt bra.
Jag köpte också Lady Cottington's Fairy Album vilket är en underbart fin bok full med bilder på gammalt papper och som tar det övernaturliga på fullt allvar och studerar det precis så som jag gillar.
Det är en otrolig bok som är svår att göra rättvisa utan att se, så titta på omslaget nu och tänk att hela boken har liksom samma känsla och så återkommer jag snart med bilder (tyvärr är det är för mörkt för att fota nu).

Mårrans klagosång

2010-03-01T22:01:00.005+01:00

Jag, Mårran, är den största och den enda
och folk blir rädda när de hör mitt namn,
nu kan otroligt hemska saker hända
och marken bli till is där jag går fram.
Ligg i din säng om natten, du ska inte alls gå ut
för då kan du få höra en Mårras fjärran tjut.
(tjut)

När Mårran tjuter blir det tyst i huset,
de släcker sina lampor överallt.
Jag vill ju bara sätta mig på ljuset
för att det skall bli lite mindre kallt
Och jag söker hela tiden, jag tjuter natt och dag
efter en annan Mårra som är lika kall som jag.
(tjut)
(kanske en annan Mårra som svarar?)
nej.)

Rapport: kommande böcker

2010-02-26T22:09:00.007+01:00

Jag har en så stor hög med böcker nu som jag har påbörjat eller som jag vill börja läsa att det ser ut som om den klättrar på väggen. Bland annat ligger där Kushiel's Dart av Jaquline Carey, Neil Gaimans The Graveyard Book, Need av Carrie Jones, Stray av Rachel Vincent och Storm Born som är första delen i den enda av Richelle Meads serier som jag inte läst. Samt många, många fler.

Trots allt detta kan jag inte låta bli att spana in de kommande böckerna i de serier jag läser till förbannelse och besatthet.

Kresley Cole har släppt omslag och baksidestext till hennes kommande bok, Demon from the Dark. Baksidestext finns att läsa här.

Lisa Mantchev har en preliminär titel på sin tredje bok, alltså den bok som kommer efter den ännu ej utkomna Perchance to Dream. Titeln för den tredje boken är än så länge So Silver Bright.

Melissa Marr kommer att släppa två noveller gratis online. En av dem kommer den 16 mars och heter Stopping Time. Det är en fortsättning av Ink Exchange med Leslie som huvudperson och som tidsmässigt utspelar sig efter Fragile Eternity.
Den andra novellen handlar om the Dark Court. Den heter Old Habits och kommer någon gång i höst.
Dessutom är det troligt att två noveller till kommer online under 2011.

Ytterligare nyheter om Melissa Marrs böcker är att femte boken i Wicked Lovely-serien har Darkest Mercy som ickeofficiell men trolig titel.

Men allra störst är att Richelle Meads Spirit Bound, den femte delen i Vamprie Academy, nu har både baksidestext och ett första kapitel att läsa.

Varning! Spoilrar för tidigare böcker!

Dimitri gave Rose the ultimate choice. But she chose wrong…

After a long and heartbreaking journey to Dimitri’s birthplace in Siberia, Rose Hathaway has finally returned to St. Vladimir’s—and to her best friend, Lissa. It is nearly graduation, and the girls can’t wait for their real lives beyond the Academy’s iron gates to begin. But Rose’s heart still aches for Dimitri, and he's out there, somewhere.

She failed to kill him when she had the chance. And now her worst fears are about to come true. Dimitri has tasted her blood, and she knows in her heart that he is hunting her. And if Rose won't join him, he won't rest until he's silenced her...forever.

Första kapitlet går att läsa här. (Nu! Jag vill ha den nu! Ge mig!)

Försvinn!

2010-02-23T14:48:00.003+01:00

Det kanske är att sparka på den som redan ligger, men jag tycker faktiskt att det kan sluta snöa nu.
Aldrig förr har jag längtat till våren så mycket.

Jo, just det...

2010-02-18T11:12:00.001+01:00

...jag köpte ju Pleasure of a Dark Prince av Kresley Cole igår.
Jag läser läser läser.

Biologinörden kryper fram

2010-02-17T21:02:00.007+01:00

Syster och jag var på Universeum idag. För de som inte känner till det är det ett stort djur, natur och vetenskapsinriktat museum/upplevelsecenter här i Göteborg som kostar massor med pengar i inträde och kanske inte alltid är värt det. Under de nästan tio år som det funnits här i staden har jag varit där kanske fyra-fem gånger.
Hur som helst, det är sportlov nu och syster har ett årskort och dessutom pröjsade mamma för kalaset så jag tackade och tog emot. Universeum är uppdelat i tre avdelningar. Det finns några andra saker men i stort sett så är det en avdelning med fiskar, kräldjur och vattenlevande djur, en "regnskog" och en experimentavdelning.

Roligast av allt är den lilla avdelningen som kallas "Dödliga skönheter". Det är ett rum med giftiga arter, bland annat ormar och ödlor.
I utställningen (kan man verkligen säga så om levande varelser?) fanns det mycket vackra ormar, bland annat en östlig grön mamba (Dendroaspis angusticeps) och fyra stycken sandhuggormar (Vipera ammodytes).

Absolut mest fascinerande var dock paret med blå trädvaraner (Varanus macrae). Förutom att de var otroligt vackra var det något hos dem som tilltalade mig väldigt. Den ena var väldigt skum, den sprang runt runt i en stor cirkel flera gånger.

bildkälla
Efteråt var vi inne i den fantastiska butiken som finns där, de har massor med vetenskapsleksaker och spel och pussel och kuliga grejer och stjärnkartor och gossedjur och... Jag gillar stället. Jag blev alldeles förälskad i och kunde inte motstå att köpa en åttaarmad gosedjursbläckfisk. Ungefär så här ser han ut, fast mycket finare:
Han heter Vladimir.

Den kom, jag såg, jag slukade

2010-02-17T19:51:00.002+01:00

Så, nu har jag till sist läst den efterlängtade First Drop of Crimson av Jeaniene Frost. Det är inte en Cat & Bones-bok utan som huvudpersoner har den Denise och Spade, Cat respektive Bones bästa vänner.

Handlingen kortfattat (spoilrar för One Foot in the Grave och At Grave's End): Denise är fortfarande i sorg efter hennes make Randys våldsamma död under ett vampyrslag och till följd undviker hon allt som har med den övernaturliga världen att göra. Således även Cat, hennes bästa vän. Hon lyckas dock inte särskilt länge eftersom det visar sig att en släkting till Denise har gjort en deal med en demon och sedan brutit den och flytt. Nu är demonen ute efter revansch, och det helst i form av döda kroppar. Denise' familjs döda kroppar. (slut spoilrar)
Denise får dock en frist. Om hon lyckas hitta den edbrytande släktingen och föra honom till demonen kommer demonen låta dem vara. Plötsligt är Denise på jakt land och rike runt efter en man, och till hjälp har hon självklart vampyren Spade som halkar in på en bananskal.

Jeaniene Frost skriver på ett väldigt lättillgängligt sätt. Det går fort och lätt att läsa. Det tar mig inte längre än några timmar att läsa en av hennes böcker som brukar ligga på omkring 350 sidor. Det är snabb njutning. Med det menar jag inte att det är något dåligt. Visst, det kanske är lite som att äta smågodis, men jag tycker man får äta smågodis i bland också.

First Drop of Crimson är inte riktigt lika bra som Cat & Bones-böckerna men jag tycker ändå att den är bättre än många andra i genren. Det är inte finlitteratur, men det är en bra bok som gör det den, och genren, är till för; den roar. Den är lagom mycket action blandat med lagom mycket romantik. Och jag gillar den. Oavsett om det anses vara bra litteratur eller inte.

Det är faktiskt så jättebra att de första 20% av First Drop of Crimson (bortåt 70 (!) sidor eller så) går att läsa här.
Jag gillar HarperCollins. Alla förlag borde vara så snälla mot sina läsare. Faktiskt.

Jag brukar inte fira, men...

2010-02-14T12:39:00.000+01:00

It is that kind of a day...

2010-02-13T12:25:00.003+01:00

...or read.

...or watch The Princess Bride.

I'll just hide...

...drink lots of tea...

...and wait for another day.
Bildkällor: 1 2 3 4 5 6

Vi har nyheter...

2010-02-09T23:10:00.005+01:00

Jag löjligt spänd inför Lisa Mantchevs kommande bok Perchance to Dream. Nu har vi fått ett riktigt omslag! Dessutom hävdar amazon att den kommer ut den 25 maj. Jag vet inte hur mycket man ska tro på det, men jag tänker tänka positivt och utgå ifrån att de har rätt.

Är det så illa att du faktiskt inte har läst den fantastiska Eyes Like Stars (Théâtre Illuminata nummer 1) tycker jag att du måste åtgärda detta snarast. Allvarligt talat.

***

En annan grej. Kanal 6 ska börja visa Vampire Diaries. Jag vet inte så mycket om den här tvserien själv, bortsett från att den när baserad på ett antal böcker om tonårsvampyrer som går i high school (låter det som ett bekant tema?) men jag har en kompis med ett stort kabelabonnemang som bara äääälskar serien. Så, efter torsdag klockan åtta återkommer jag med en rapport.

Voilà!

2010-02-09T20:52:00.006+01:00

De nya böckerna har kommit! Nu ska jag läsa, läsa, läsa. Klicka på titeln för att läsa första kapitlet eller så du också.

Stray av Rachel Vincent (pdf)
Blood and Iron av Elzabeth Bear
Some Girls Bite av Chloe Neill
Kushiel's Dart av Jacqueline Carey
Shadowfae av Erica Heyes

Citat

2010-02-09T20:00:00.001+01:00

Ur boken jag läser nu; The Curious Incident of the Dog in the Night-Time av Mark Haddon:

Prime numbers are what is left when you have taken all the patterns away. I think prime numbers are like life. They are very logical but you could never work out the rules, even if you spent all your time thinking about them.

Om du är så mycket humanist att du inte vet vad primtal är så är det ett tal större än 1 som endast är jämnt delbart med sig självt och 1. Exempelvis 5, 17 eller 31. Det finns inget enkelt sätt att ta reda på om ett stort tal är ett primtal eller ej. Mer om primtal finns att läsa här.

Oh, ja tack.

2010-02-06T00:17:00.006+01:00

Det är mitt i natten och jag borde sova sova sova. Så jag ska göra det. Snart.
Först bara: Mr. Darcy. I den riktiga versionen. Så naket som det blir. Man bara dör.

Köpta böcker

2010-02-01T20:43:00.008+01:00

Jag gjorde till sist en ordentlig bokbeställning av julklappspengarna. Så här:

Det blev en hel del icke-sofistikerad litteratur, men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag är trött på det mesta för närvarande och då vill jag ha något där jag slipper tänka, som tar mig bort från allt det jag vet och in i en värld med övernaturliga, kick-ass, attraktiva hjältinnor som inte är som jag och som får pojkarna på fall. Sådeså.
Kort sammanfattning av de titlar jag köpt:

Shadowfae av Erica Heyes handlar om Jade, en ofrivillig succubus som måste avtjäna ett tusenårigt straff genom att arbeta för en demon lord, ta själar i från de män han befaller.
I Some Girls Bite av Chloe Neill vaknar Merit upp som vampyr. I den här serien är vampyrerna 'ute ur garderoben' och jag har läst mycket få sådana serier så det ska bli spännande. Kapitel 1 går att läsa här.
Stray av Rachel Vincent är en bok om college-eleven och tillika kattdjurs-shapeshiftern Faythe.
Blood and Iron av Elizabeth Bear handlar om någon slags skruvad magimiljö och jag vet inte så mycket om den men den verkar spännande och Lazy's Library säger att den är väldigt bra och jag tror på henne.

Jag planerar naturligtvis att köpa First Drop of Crimson och Pleasure of a Dark Prince (Jeaniene Frost respektive Kresley Cole)som båda kommer ut här nu i februari, men jag tänkte att jag skulle känna mig duktig och stödja bokhandlarna och gå och handla dem på SF-bokhandeln istället.

Förresten sammanställde jag en liten lista på kommande titlar som jag är intresserad av i spalten där till höger så nu är allt samlat på ett och samma ställe. Praktiskt och så.

Oj, oj, oj

2010-01-30T22:23:00.005+01:00

Tittatitta här vad jag hittade hos The Book Smugglers; omslag och baksidestext till Perchance to Dream! Jag längtar ju som sagt efter del två i Théâtre Illuminata av Lisa Mantchev och då tar man vad man får.
Omslaget ser lite konstigt ut tycker jag, det känns inte riktigt som som om det hänger ihop med den föregående delen ordentligt, men det är inte omslaget till den "riktiga" boken utan bara till ARC (advanced reading copy) så det kan komma att ändras.

Act Two, Scene One
Growing up in the enchanted Thèâtre Illuminata, Beatrice Shakespeare Smith learned everything about every play ever written. She knew the Players and their parts, but she didn’t know that she, too, had magic. Now, she is the Mistress of Revels, the Teller of Tales, and determined to follow her stars. She is ready for the outside world.

Enter BERTIE AND COMPANY

But the outside world soon proves more topsy-turvy than any stage production. Bertie can make things happen by writing them, but outside the protective walls of the Thèâtre, nothing goes as planned. And her magic cannot help her make a decision between—

Nate: Her suave and swashbuckling pirate, now in mortal peril.

Ariel: A brooding, yet seductive, air spirit whose true motives remain unclear.

When Nate is kidnapped and taken prisoner by the Sea Goddess, only Bertie can free him. She and her fairy sidekicks embark on a journey aboard the Thèâtre’s caravan, using Bertie’s word magic to guide them. Along the way, they collect a sneak-thief, who has in his possession something most valuable, and meet The Mysterious Stranger, Bertie’s father—and the creator of the scrimshaw medallion. Bertie’s dreams are haunted by Nate, whose love for Bertie is keeping him alive, but in the daytime, it’s Ariel who is tantalizingly close, and the one she is falling for. Who does Bertie love the most? And will her magic be powerful enough to save her once she enters the Sea Goddess’s lair?

Tankar om film

2010-01-30T21:34:00.001+01:00

Det har varit mycket film på sista tiden. Film är kul. Jag har varit på bio och sett både Sherlock Holmes och The Imaginarium of Doctor Parnassus. Dessutom var jag och hyrde film idag med en kompis. Vi såg Harry Potter and the Half-Blood Prince och jag har också hyrt The Princess Bride som jag planerar att se antingen senare i kväll eller i morgon.

Jag har också laddat ner Voddler och även om deras utbud är väldigt magert finns där i alla fall några filmer att se. Och man kan ju alltid hoppas på att det dyker upp fler. Dessutom är det ju gratis, så inte kan man klaga. Det var inte så mycket reklam som jag trodde det skulle vara och bara innan filmen började. Det är jobbigt dock att det inte går att navigera med musen, utan bara med tangentbordet. Det är irriterade men överkomligt när man vant sig. Det som stör mig mest är att det inte går att minimera fönster när man tittar på en film om man till exempel vill pausa och göra andra saker.

***

När jag såg Sherlock Holmes var första gången jag någonsin gått på bio ensam och jag tror jag gillar det. Jag gillade filmen och även om den var väldigt olik den klassiska versionen. Jag har hört så mycket om att den skulle vara så olik original-Holmes att jag docj blev positivt överraskad i hur många likheter det var. Den är olik, det går inte att säga något annat, men jag tycker den var olik på ett bra sätt. Det blev något nytt och unikt samtidigt som man kände igen sig.

Det var inte så mycket så här...

...utan mera så här.

Veckan där på såg jag The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den filmen och jag inser nu att jag faktiskt inte ens kan redogöra för handlingen eller ens säga om jag gillade filmen eller inte.
Det jag kan säga är att det var som att befinna sig i en dröm. Där var total avsaknad av logik men det hängde ändå helt självklart ihop på så sätt som det gör i en dröm. Man ifrågasätter inte att man kan flyga – det bara är så, helt naturligt. Det var färger och former överallt på ett sätt som jag föreställer mig att det skulle vara om man var hög på typ LSD.
Jag tror att jag gillade den, men jag kan inte säga säkert.

Idag såg jag den sjätte Harry Potter-filmen för första gången. Jag måste medge att jag blev besviken.Jag har alltig haft problem med att komma ihåg vad som händer i den sjätte boken, den femte och den sjätte flyter väldigt mycket ihop tycker jag och jag kan inte säga att filmen bringade någon klarhet. Vad är egentligrn handlingen i den sjätte boken? Bortsett från att Dumbledore dör i slutet, vad händer som är viktigt? Är det som jag upplever det, mest en passage till Deathly Hallows?
Filmen var snyggt gjord och så och jag kunde inte komma på några uppenbara grejer jag saknade (fast det berodde kanske mest på att jag knappt kommer ihåg vad som faktiskt händer i 500 sidor eller så), men vad var materialet de hade att jobba med? Det kanske är dags att jag läser om sjätte boken helt enkelt.

Not such a failwhale

2010-01-28T21:30:00.005+01:00

När jag först hörde talas om Leviathan av Scott Westerfeld var jag jättepepp på att läsa den. Sedan kom det massa nya böcker och den liksom försvann i massorna. Men så för ett tag sedan insåg jag att biblioteket hade den och lånade och läste. Något som jag är mycket glad att jag gjorde.

När jag skulle hämta ut min reservation från biblioteket måste jag erkänna att jag blev lite besviken. Omslaget såg inte ut som det otroligt snygga här bredvid utan så här. Det är det brittiska omslaget och ärligt talat kan jag inte alls förstå varför de bytt ut originalomslaget. Inte bara är originalet mycket snyggare, jag tycker också att det speglar innehållet mycket bättre. Det är inte alls en så våldsam apokalyptisk bok som det brittiska omslaget lätt får en att tro. Dessutom tycker jag att det omslaget gör boken så mycket mer genrifierad – det ser mycket mera ut som en "killbok" om man nu får uttrycka sig så. Jag hatar könsetiketter över allt annat men jag tycker att det amerikanska omslaget öppnar boken för en bredare publik.

Leviathan är en steampunkbok som utspelar sig i en alternativ verklighet år 1914, alltså precis innan första världskriget bröt ut. Det är också kring detta som mycket av handlingen utspelar sig. Den ena av de två huvudpersonerna är Aleksander, en sextonårig prins av Österrike-Ungern. När boken börjar har hans föräldrar precis blivit mördade (de är alltså Franz Ferdinand, arvtagaren till tronen, och hans hustru Sophie – och mordet är det mord som utlöste första världskriget) och Aleksander är tvungen att fly eftersom även om hans far var arvtagare till tronen så är inte Aleksander det eftersom hans mor var en 'commoner'.
Hursomhelst, han flyr undan både Österrike-Ungerns och Tysklands militär tillsammans med några av hans fars pålitligaste män i en 'walker', vilket är en slags massiv krigsmaskin som går på två ben.
Det kanske viktigaste övergripande temat för den här alternativa vekligheten är att vissa land har riktat in sig på olika typer av krigsmaskiner. Österrike-Ungern, Tyskland och Osmanska riket är alla 'Clankers', alltså länder som har stora steampunkiga metalkrigsmaskiner. England, Frankrike och Ryssland är 'Darwinists', de har utvecklat och i stort sett genmodifierat levande varelser till vapen men också till andra saker. Där finns krakenliknande skepp, korsningar mellan vargar och tigrar, elefantliknande saker som driver bussar och mycket mera. Det finns en otrolig karta som visar precis hur det ser ut i den amerikanska upplagan men tyvärr har den brittiska missat även det här.

Deryn är den andra huvudpersonen. Hon är en femtonårig skotsk flicka som inte vill något hellre än att liksom sin äldre bror gå med i den engelska flygkåren, men det är inte tillåtet eftersom hon är tjej. Sån naturligtvis klär hon ut sig till pojke och försöker i alla fall. Hon lyckas och hamnar så småningom på Leviathan, en slags levande zeppelinare som består av en mängd levande väsen av olika sorter, det mest påtagliga en stor val som har magen fylld med väte.

Boken varierar med ungefär vartannat kapitel ur Deryns och vartannat kapitel ur Aleksanders synvinkel. Under första halvan av boken har Deryn och Aleksander inte träffat och där måste jag erkänna att Aleksanders partier är lite tråkiga. Det blir många tekniska beskrivningar av maskiner och det är kul ett tag innan det blir för mycket. Då föredrar jag Deryns bitar. Hela konceptet med genmodifierade arter är lite läskigt men samtidigt otroligt spännande och fascinerande.

Det här är egentligen den första riktiga steampunkboken jag läst och jag måste säga att jag får mersmak. Om man skall vara petig är det kanske lite sent för att vara steampunk rent tidsmässigt (allt som oftast handlar det om mitten-slutet av 1800-talet) men det har ändå känslan av steampunk och det är det som är det viktiga.
Det är en härligt vävd historia och jag älskar hela den alternativa historieskrivningen. Jag har alltid varit en sådan person som undrat "om". Hur skulle det vara om det här hade hänt? Om de här omständigheterna hade inträffat? Om, om, om. Den här boken ger svar på "om". Jag älskar det. 'Nuff said.

Jag måste också poängtera de underbara illustrationerna av Keith Thompson. Det förgyller verkligen alltihopa. Kolla in illustrationer ur Leviathan och mer av hans grejer här.

När jag började läsa Leviathan trodde jag att det var en självstående bok, men icke, slutet var lite abrupt och katten (som låg på min arm och gjorde så att den somnade nästan hela boken igenom) och jag ser redan framemot och längtar otåligt efter del två som har namnet Behemoth och ska komma ut någongång i oktober i år.

Nu tycker jag att du ska läsa den här boken faktiskt och medan du gör det tycker jag faktiskt att du ska lyssna på steampunkbandet The Clockwork Quartet som jag jag skrivit om förut och som går att lyssna på eller ladda ner här.

Gratis är gott (version 2.0)

2010-01-26T21:01:00.005+01:00

Ibland, under De Ändlösa Nätternas Vandringar I Etern, upptäcker man pärlor. Lagligt nedladdningsbar gratis musik är definitivt en sådan pärla. Därför, i allmännyttans syfte, delar jag här med mig av mina upptäckter. Enjoy.

Radiohead: These Are My Twisted Words är en tidigare osläppt låt som påminner väldigt mycket om musiken på Hail to the Theif och In Rainbows. Låten finns här i Radioheads officiella nätbutik.

Nine Inch Nails: Hela albumet The Slip finns fullkomligt lagligt och rekorderligt att hämta på NIN:s hemsida. Bara att klicka på omslaget, skriva in sin mejladress och få som ett brev på posten.

Death Cab for Cutie: Valda låtar (t.ex. Bend to Squares och Prove My Hypothesis) från några olika album och en liveversion (av Champagne from a Paper Cup) finns på den officiella hemsidan. Bara högerklicka på länkarna under MP3s och välj Spara länk som (eller något liknande beroende på vilken webbläsare du har).

Detektivbyrån: Två låtar från Wermland (Om du möter en varg och Kärlekens alla färjor) och två från E18 (Nattöppet och E18). Rulla längst ner på sidan för att hitta dem.

Vampire Weekend: Horchata från nya skivan Contra finns att hämta här.

Grizzly Bear: Har massor med låtar (bl.a. Cheerleader och He Hit Me) att hämta från sin hemsida. Gå hit och klicka runt bland albumen. Välj download och högerklicka som tidigare.

The Clockwork Quartet: En underbart udda steampunkgrupp som har två låtar ute gratis, The Doctor's Wife och The Watchmaker's Apprentice, att hämta här.

Det får räcka för idag. Gonatt.

Extrainsatt nyhetsinslag

2010-01-19T22:12:00.001+01:00

Det är märkligt hur ofta saker och ting kommer i klumpar. Det jag vill säga med det är att jag har tre nya titlar på fortsättningar i serier jag läser mer eller mindre slaviskt.
För det första har Melissa Marr avslöjat att Darkest Mercy kommer bli titeln på den femte boken i Wicked Lovely-serien – alltså den som kommer ut efter den ännu ej utkomna fjärde delen Radiant Shadows.

Också Kresley Coles serie Immortals After Dark har fått en titel på sin nästnästa bok. Demon from the Dark är namnet på den tionde delen i serien (om man räknar med de båda novellerna, men det gör man, så långa som de är) som kommer ut efter Pleasure of a Dark Prince. Hittills vet man ingenting om vilka huvudpersonerna i Demon from the Dark är, men det spekulerats vilt på allehanda forum runt om i etern.

Radiant Shadows kommer den 8/4 2010
Pleasure of a Dark Prince kommer den 16/2 2010

Till sist har det äntligen kommit en titel på Akt II i Théâtre Illuminata, alltså uppföljaren till Lisa Mantchevs fantastiska Eyes Like Stars. Den kommer få den både underbara och något illavarslande titeln Perchance to Dream (från Hamlets monolog: To die, to sleep; To sleep: perchance to dream: ay, there's the rub; For in that sleep of death what dreams may come...). Som släppdatum står bara hösten 2010 men jag hoppas verkligen det är i augusti snarare än i november.

Tack för idag, slut för idag.

I glaskupans klor

2010-01-17T21:58:00.001+01:00

Vissa böcker tar tag i en, griper sig fast och vägrar släppa taget. The Bell Jar av Sylvia Plath är en sådan bok. Den handlar om Esther Greenwood, som i början på boken är inbjuden att praktisera en sommarmånad på en tjusig damtidskrift. Esther går på ett prestigefyllt college som stipendiat och är på ytan typexemplet på "den duktiga flickan". Så är dock inte riktigt fallet. Hon känner sig mer och mer avskuren i från omgivningen, hon lever i The Bell Jar – i glaskupan. Hon blir allt mer deprimerad och så småningom försöker hon ta livet av sig.

På många sätt är det här en väldigt svår bok att säga något om, precis som det är med alla de böcker som är riktigt, riktigt bra. Vad som värre är är att jag ska diskutera den i skolan. Men det är en senare fråga.

Jag har redan nämnt hur mycket jag kände igen mig – framförallt i början. Känslan av att sakta falla mot en oundvikligt hål av depression och ångest. Jag vet hur det känns, jag vet hur det är.
Esther hade det ju mycket värre än jag, men nog mest på grund av sina omständigheter. Om jag hade levt då, i början på sextiotalet, med den yta av perfektionism och hemmafrusglamour som krävdes får jag känslan av att jag så lätt skulle kunnat ha hamnat i hennes situation och falla så djupt ner i träsket av avskurenhet från omgivningen som hon gjorde.
Som tur är levde jag inte då och som tur är är jag mycket bättre idag än vad jag har varit och vad Esther var.

Språket i boken är fantastiskt med ett sätt att skriva på som jag älskar och beskrivningar som är så träffande, så på pricken precis så där som det är, på ett sätt som jag nog nästan aldrig sett förut. Det ger en känsla av ännu mera närhet och gör att jag identifierar mig mer Esther ännu mer.

Jag vet inte om jag är inne i en fas men ångesten ligger så nära ytan för närvarade. Depressionen känns nästan som om den är på väg att övermanna mig, jag måste hela tiden kämpa för att hålla den undan.
The Bell Jar fick mig att reflektera över min egen sårbarhet och den skörhet jag har på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Boken fick mig att fundera över mig och relatera till det som varit, hur långt jag faktiskt har kommit därifrån, men också över om att falla tillbaka in i hålet och hur det ibland känns som om man är otroligt nära kanten till att göra just det.

Att tappa greppet känns så enkelt och ibland undrar man; vad håller en kvar? Jag är inte självmordsbenägen eller något sådant, inte på något sätt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur mycket som skulle kunna varit annorlunda, hur mycket som jag önskar vore annorlunda.
Tänk till exempel om jag hade gjort något radikalt när jag valde gymnasieprogram, valt något som jag funderade på men inte vågade, istället för vanliga natur som jag gjorde. Ljusteknik till exempel. Skött belysning och praktiserat på en teater. Eller om jag hade valt att gå marinbiologi i Lysekil eller på Öckerö och flyttat hemifrån. Jag valde faktiskt det till preliminärintagningen innan jag ändrade mig. Hur skulle det sett ut, hur skulle jag varit om jag hade stått kvar vid mitt första val?
Jag trivs i min skola, det gör jag, men jag kan inte låta bli att undra. Tomheten finns där, hur ska man göra för att fylla den?

Fangirl squee

2010-01-15T20:48:00.007+01:00

Första avsnittet av andra säsongen av Being Human har visats i England!
Being Human är, för de som missade det, en brittisk serie om en vampyr, en varulv och ett spöke som delar lägenhet och försöker leva så normalt som möjligt. Den visades på svt i somras.

Hur länge måste man då nu vänta innan den kommer hit? Länge antar jag. Svt säger så här: "Det finns ytterligare en säsong som vi hoppas kunna köpa in men det är ännu inte helt klart." Suck. Här är en trailer i alla fall:

Kanske den bästa låt jag vet

2010-01-13T20:30:00.010+01:00

I Will Follow You into the Dark | Death Cab for Cutie

Love of mine, some day you will die
But I'll be close behind
I'll follow you into the dark

No blinding light or tunnels to gates of white
Just our hands clasped so tight
Waiting for the hint of a spark
If Heaven and Hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the 'no's on their vacancy signs

If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark

In Catholic school as vicious as Roman rule
I got my knuckles bruised by a lady in black
And I held my tongue as she told me
"Son, fear is the heart of love"
So I never went back

If Heaven and Hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the 'no's on their vacancy signs

If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark

You and me have seen everything to see
From Bangkok to Calgary
And the soles of your shoes are all worn down
The time for sleep is now
It's nothing to cry about
'Cause we'll hold each other soon
In the blackest of rooms

If Heaven and Hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the 'no's on their vacancy signs

If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark
Then I'll follow you into the dark

Det var ju det där med att fokusera, dårå.

2010-01-10T17:58:00.005+01:00

När man undviker att plugga till prov gör man de mest märkliga saker. Man parar ihop strumpor, viker dem, och läger snyggt mer dem i strumplådan till exempel. Min strumplåda är sanslöst kaosartad i vanliga fall. Inte för närvarande.
Man hamnar i en "wiki tour" (Urban Dictionary om wiki tours) och fastnar väldigt, väldigt länge.
Man börjar också googla om de mest obskyra saker. 24-timmarsklockor för att ta ett exempel.
Det började oskyldigt. Jag läser till ett astronomiprov och där ingår ett avsnitt om tid och hur och varför det fungerar som det gör med dygn och tidszoner och anpassningar till det. Jag kom att tänka på att jag någon gång hört begreppet 24-timmarsklocka och plötsligt var google framme och jag hade fina bilder att titta på. Hoppsan, så var en och en halv timme borta. Bara så där.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att när jag blir rik och får mycket pengar någon gång i framtiden ska jag ha en 24-timmarsklocka. De är ju skitcoola!

Åter ordentligt i etern

2010-01-07T23:41:00.006+01:00

Jag har äntligen, äntligen min dator igen. Jag hoppas jag kan falla in i min tidigare uppdateringsrytm nu. Det finns dock så många saker jag kan göra nu som jag saknat. Jag kan lyssna på all min musik som jag har saknat så, jag kan titta på film och bilder obehindrat. Ibland så måste man faktiskt få sjunga teknologins lov.

***

Jag hittade The Lost Boys på youtube – hela filmen i elva delar och nu kunde jag titta på den. För de som inte känner till det: The Lost Boys är en vampyrfilm från 1987. Det märks. Mycket. Allting såg ganska gräsligt ut. Det är nog också en film om 'gangsta'vampyrer och om tonåringars farliga utlevelser trots att de med dagens mått ser ganska ofarliga ut.

Det var ingen film som jag kan säga att jag fick särskilt mycket ut av, det kändes inte som om den hade någon handling över huvudtaget. Mest verkade det vara en tävlan i att döda vampyrer på det mest actionfyllda sättet med så mycket gore som bara möjligt. Första delen av filmen gick otroligt långsamt med nästan ingen dialog alls, i slutet hände allting och något slags försök till handling skrapades ihop.
Hela bakgrundstoryn var i stort sett icke-existerande; ingenting överhuvudtaget om till exempel varifrån vampyrerena kom. Det hela var ganska ointressant.

Not my cup of tea.

The Teen Era

2010-01-03T14:52:00.000+01:00

Så det är ett nytt år. Nytt decennium. 2010. Man undrar ju.
Vad kommer hända?
I år, jag fyller arton. Det är nu jag ska bli vuxen. Jag fortsätter gå i skolan – men om ett halvår gör jag det som myndig. Vuxen. Det är skrämmande om något.

***

Så vad gör man då i året tjugohundratio? Jag, jag skall gå på bio.
Jag var och såg Avatar strax innan jul. Jag uppskattade den mycket och planerar att se den igen, den här gången i 3D. Man märkte när man såg den (framför allt i början) att den var gjord för just 3D-formatet. Det var mycket stora landskapsvyer och ibland blev det nästan lite suddigt, som om det gick för snabbt och kameran inte hann med.

Bright Star, filmen om John Keats, tänker jag definitivt också se. Är man som jag– sucker för kostymfilmer och engelsk romantikpoesi – blir det nog inte bättre. Det låter ju som om det är en film klippt och skuren för mig.

Sherlock Holmes är en annan självklar vill se. Det verkar vara väldigt mycket action, men det är viktoriansk action! Det blir ju automatiskt något jag vill se. Dessutom spelas Dr. Watson av Jude Law som är en av de snyggaste manliga skådespelarna jag vet. Sådeså.

The Imaginarum of Doctor Parnassus var jag lite skeptisk till först, men alltså, så färgsprakande galen OCH med så många snyggingar gör den ju smått oemotståndlig...

Coco Chanel & Igor Stravinskij Kostymfilmer är som sagt min grej. Att den är på franska gör det ännu bättre.

Percy Jackson Grekiska gudasagor! Mytologi! Ja!

Alice i Underlandet En galen Johnny Depp? Tim Burton? Mera färgsprakerier? Jamenvisst! Ge mig!

******
Åren 1910-1919 omnämns ibland på engelska (framförallt i USA) som "The Teen Era" . Nu är det åter igen, tekniskt sett, "teen era". Tonåringsår.

Att köpa eller att inte köpa...

2009-12-30T18:55:00.002+01:00

Jag var i stan igår. Utöver lite kläder blev det två böcker – Jugend av Gabriele Fahr-Becker (en jättefin bok med konst och arkitektur från min favoritepok med många fotografier) och Tess of D'Urbervilles av Thomas Hardy i riktig ordentlig Penguin Classics-upplaga för 10 (tio!) ynka kronor.
Reor är trevliga grejer.

***

Det är konstigt hur universum konspirerar emot en ibland. Nu när jag äntligen fått pengar att köpa böcker för i julklapp efter att inte kunnat köpa några nya på så länge och så finns det inte riktigt någon som jag vill ha. Visst, det finns många böcker jag vill ha, men inte några den-måste-jag-bara-ha-för-annars-dör-jag-böcker. De böcker jag verkligen längtar efter har inte kommit ut än. Typiskt.

Till exempel ingår här Kresley Coles kommande bok Pleasure of a Dark Prince som inte släpps förrän den 16 februari. (Det finns nu dock ett utdrag av början att läsa här!)
Jeanine Frost kommer med två nya böcker som inte är med fokus på Cat & Bones men som har biroller från de tidigare böckerna som huvudpersoner. First Drop of Crimson som kommer den 9/2 är Spades och Denise' bok och Eternal Kiss of Darkness som är Mencheres bok kommer någongång i augusti.
Andra böcker jag vill ha och ha och ha är ju tidigare nämnda Radiant Shadows av Melissa Marr (släpps 8/4) och Succubus Shadows av Richelle Mead (släpps 30/3).

Jag har dock tänkt att köpa Stray av Rachel Vincent som är första delen i en serie om kattdjursshapeshifters och som jag har har velat ha länge.

Annars är det rätt lika mellan de böcker på önskelistan där nere till höger som ännu ej är omnämnda. Där är en hel del antologier - The Eternal Kiss, Death's Exellent Vacation (som inte heller den har kommit ut än), Eternal Lover och Geektastic. Jag tror att Geektastic (som verkar vara ganska maffig och omfattande) och eventuellt Eternal Lover (Georgina Kincaid, succubus #1!) ligger närmast till hands att köpa.

Dessutom läste jag häromdagen en recension av en serie av Elizabeth Bear hos Lazy's Library som verkar mycket spännande. Första delen, Blood and Iron är nu en bok som jag verkligen vill ha.

Leviathan av Scott Westerfeld finns dock på mitt bibliotek och jag lade just in en reservation för den – så den är inte aktuell att köpa just nu.

Jag får nog fundera ett tag till på hur jag ska göra och vilka böcker jag skall köpa. Det jag vet är att jag i alla fall kommer köpa säsong tre av Buffy så snart som möjligt. Och vad som är ännu bättre är att jag då kan få säsong ett av Angel för bara 99 kronor vilket känns rätt oslagbart.

En dag av snö som regnar bort

2009-12-27T18:39:00.000+01:00

Jag läser alldeles för mycket fanfiction för närvarande. Jag borde plugga till ett prov jag har i astronomi och till slutprovet i Fysik A som båda kommer strax efter skolstarten. Jag gör det inte. Jag försöker läsa i böckerna som jag ska ha läst ut innan lovet är över för engelskan (The Bell Jar och Persuation). Det går sådär.
The Bell Jar är helst fantastisk men jag klarar inte av att läsa mer än lite, lite åt gången för den ger den där känslan av total avskurenhet från omgivningen som jag känner igen så väl. Det är läskigt hur hög igenkänningsfaktor något så deprimerande har. Hur mycket säger det om mig?

Persuation är Jane Austen draget långt. Inklusive milslånga meningar. Det går segt att läsa. Särskilt när de sträcker sig nästan en hel sida. En mening en hel sida. Det var visserligen en advokat som snackade, men ändå.

Therefore, Sir Walter, what I would take leave to suggest is, that if in consequence of any rumours getting abroad of your intention – which must be contemplated as a possible thing, because we know how difficult it is to keep the actions and designs of one part of the world from the notice and curiosity of the other – consequence has its tax; I, John Shepherd might conceal any family matters that I chose, for nobody would think it worth their while to observe me; but Sir Walter Elliot has eyes upon him which it may be very difficult to elude; and therefore, thus much I venture upon, that it will not greatly surprise me if, with all our caution, some rumour of the truth should get abroad; in the suppostion of which, as I was going to observe, since applications will unquestionably follow, I should think any from our wealthy naval commanders particularly worth attending to; and beg leave to add, that two hours will bring me over at any time, to save you the trouble of replying.

Phew! Vilken ramsa!

Over and out.

Julafton 2009, kväll

2009-12-24T21:04:00.004+01:00

Hela skivan i ett.

*

Julafton 2009, eftermiddag

2009-12-24T14:44:00.006+01:00

Speciellt:

6. Ruiner
7. The Becoming
8. I Do Not Want This
10. A Warm Place
12. Reptile
13. The Downward Spiral
14. Hurt

*

Julafton 2009, förmiddag

2009-12-24T11:38:00.004+01:00

The Quiz | Hello Saferide

Det enda som kommer göra denna helgen uthärdlig.

2009-12-23T16:43:00.003+01:00

Det finns få saker jag hatar så mycket som julsånger för närvarande. Carola är dock en av dem. När då familjen spelar Carolas julskiva är detta likvärdigt med tortyr. Allvarligt talat. Riktig tortyr. Den typen av tortyr som CIA eller Homeland Security (eller vilka det nu är som sysslar med sånt) utövar på terrorister.
Tänk då att det som jag använder för att klara av pärsen (se bilden ovan) är det som CIA använde som just ljudtortyr. Ironin alltså.

Jag vet inte om det har kommit fram vid det här laget, men jag gillar inte julen. Inte alls.

Inplanerad läsning

2009-12-23T13:12:00.008+01:00

Bokläsandet går låååångsamt för närvarande. Och jag har fortfarande inte en fungerande dator. Vilket har visat sig vara en ödesdiger kombination för bloggen.
Nu har jag dock två böcker jag måstemåstemåste läsa för en uppgift i engelskan. Jag har haft en hel termin på mig och jag har fortfarande knappt börjat. Innan jullovet är slut skall jag dock ha läst The Bell Jar av Sylvia Plath och Persuasion av Jane Austen. Båda är nog rysligt bra böcker, men det finns inget sätt att ta död på en läsupplevelse som att göra den obligatorisk. Tyvärr.
Dessutom har jag bestämt att jag ska läsa En vampyrs bekännelse av Anne Rice (duh) med en kompis (hon med Twilight-manian) över lovet eftersom jag gav den till henne i julklapp men själv fortfarande inte har läst den.

En tur tillbaka till det viktorianska England

2009-12-23T12:35:00.001+01:00

På utsidan ser Trades of the Flesh av Faye L. Booth precis ut som en sådan bok jag brukar läsa. Så är dock inte fallet. Huvudsakligen för att boken inte innehåller ett enda övernaturligt fenomen. Det är faktiskt ganska uppfriskande.

Lydia lever bland de allra fattigaste i det viktorianska England. Till slut blir hon prostituerad och hamnar på en bordell där hon trots allt har det relativt bra. Hon har en vardag och även om den är ganska annorlunda jämfört med de flesta andras är det ändå en vardag. Så möter hon Henry. Henry som är "a surgeon" (vilket inte är en kirurg i dagens motsvarighet, utan någon som inte är lika utbildad som en läkare men ändå har ganska grundliga anatomiska kunskaper – jag vet inte riktigt vad den svenska termen är) och har slagit vad i huruvida den kvinnliga orgasmen existerar eller ej. Lydia används som bevis och blir positivt överraskad av resultatet.
Lydia anlitas efter ett tag av Henry för att posera för fotografier för herrmagasin (porr helt enkelt, även om dagens porr och deras porr nog såg ganska olika ut med tanke på att till och med anklar ansågs vara sexuella och det var norm att sätta "byxor" på stolsben för att ingen skulle få för sig något...). Henry obducerar olagligt kroppar i syfte att lära ut anatomi till andra och Lydia blir allt mer inblandar i att skaffa fram sagda kroppar. Så småningom utvecklar Henry och Lydia en slags udda vänskap med en slags ärlighet som jag får känslan av är lika ovanlig nu som den var då.

Det här är inte en rosenröd bok där alla lever lyckliga i alla sina dagar. Det är en realistisk berättelse. Det var ett tag sedan jag läste sådant nu och det känns faktiskt riktigt bra. Jag börjar bli lite trött på det rosenröda, tror jag. Framför allt i de böcker när det verkar vara totalt hopplöst in i det allra sista och det sedan mirakulöst ordnar sig (Nalini Singh, jag tittar på dig). Då känns det nästan bättre att sluta när karaktärerna är lite halvt olyckliga eller låta de faktiskt jobba sig upp till "lyckan". Här skulle jag vilja framhäva Richelle Mead som ett utmärkt exempel. Hennes karaktärer utsätts för en mängd svårigheter och är absolut inte lyckliga i slutet på varenda bok – tvärtom, de är ofta ganska rejält olyckliga. Och det funkar. Det funkar utmärkt. Hon har starka huvudpersoner som kämpar för sin egen lycka – och även om de gör bakslag och misslyckas så kommer de igen, de försöker. Även om de är aldrig så övernaturliga varelser så är deras agerande och framförallt händelseutvecklingen realistiskt.

Tillbaka till Trades of the Flesh. Jag gillar den. Mycket. Det är en bra, välskriven bok som verkligen beskriver hur det var. Jag får känslan av att författaren verkligen har gjort ordentlig research, vilket är precis så som det ska vara, men ändå något som bör framhävas när det finns författare som blir publicerade utan att överhuvudtaget veta vad de talar om. Det finns ingen anledning att inte göra ordentlig research. Ingen.
Boken är annorlunda för mig, den ger något nytt istället för samma gamla vanliga. För även om jag älskar det vanliga kan det möjligtvis, ibland, bli lite lite tråkigt i längden...

(Förresten, skulle någon kunna ge mig en korsett, just precis en sådan som på omslaget, tack, så skulle jag vara evigt tacksam. Tack på förhand.)

Jag måste bara berätta....

2009-12-11T18:46:00.004+01:00

Ett inlägg i förbifarten.

Kapitel ett och två av Melissa Marrs kommande Radiant Shadows finns nu att läsa här (kapitel 1) och här (kapitel 2).

Jag längtarlängtarlängtar efter mera nu.

Kanske i morgon?

2009-12-10T17:59:00.012+01:00

I desperat väntan på min dator (som fortfarande inte har dykt upp – jag saknar min musik något fruktansvärt, för att inte tala om ett privatliv) köpte jag de sedan länge eftertraktade Succubus Blues och Succubus on Top av Richelle Mead. Jag har lånat dem på biblioteket x antal gånger men jag tänkte att eftersom serien om Georgina Kincaid är en av mina absoluta favoriter så kunde jag kosta på mig att ha dem. Jag äger ju sedan tidigare de två efterföljande delarna och väntar ihärdigt på den femte, Succubus Shadows. Böckerna kom i förrgår och jag har sedan dess återupptagit min bekantskap med Georgina. Good times, good times.

En annan grej som jag har upptäckt är att jag kan läsa fanfiction från min mobil. Baksidan är att jag känner hur min mobilräkning bara tickar i väg med all internettrafik. Jag tänker nu delge några tips som jag upptäckt de senaste dagarna:

Det är inte att rekommendera att försöka läsa millimeterstora bokstäver på en liten, liten skärm och samtidigt gå. Vibrationerna från stegen medför nämligen att skärmen skakar så mycket att det inte går att läsa de yttepyttesmå bokstävlarna.
Det är heller inte rekommenderat att spotta tandkrämsspott och/eller tandborstskölj och läsa på mobilskärm samtidigt. Någonting som inte ska bli blött kommer garanterat bli det – vare sig det är du själv, mobilen eller golvet.

Det allra bästa är att jag nu kan läsa fanfiction på spårvagnen. Och överallt annars.

Som ett resultat av detta (både böckerna och fanfictionen) ha jag inte alls pluggat så mycket som jag borde till mitt nationella prov i matte som jag har i morgon. Jag kanske borde göra det i stället för att sitta här. Kanske.

Lovsång till en kommunal institution

2009-12-04T20:13:00.004+01:00

Jag gillar mitt bibliotek. Jag älskar mitt bibliotek. Varför jag älskar mitt bibliotek extra mycket just idag är för att det köper in böcker när man ber om det. För någon månad sedan önskade jag Trades of the Flesh av Faye L. Booth och nu har den kommit. Jag hämtade ut den idag och jag tror jag ska börja läsa nu medan resten av familjen ägnar dig åt att ligga i soffa och titta på folk som gör bort sig i tv.

Tack biblioteket, för att ni ger mig möjlighet att läsa fler böcker.

Staden i allas drömmar

2009-11-30T19:58:00.004+01:00

Paris. What to say, what to say...
Vi börjar från början helt enkelt.

Vi åkte hemifrån på fredagskvällen i en buss som var någon slags konstig en-och-en-halv-deckare. Undervåningen sträckte sig bara halvvägs – resten var bagageutrymme, övervåningen var nog bara 170 cm i takhöjd. Vi var totalt 64 elever som åkte, bussen var full, och vi satt som packade sillar hela vägen. Vi åkte i +20 timmar och det hela kan sammanfattas med att det inte var någon särskilt bekväm resa.

Bland det första jag såg när jag kom in i Paris var den här skylten:Det kändes rätt bra.

Jag vill bara säga en sak. I Paris är det otroligt mycket bilar. Och motorcyklar. Och vespor. Och andra fordon med explosionsmotorer. Framförallt är det många bilköer. Och eftersom det är många bilköer är det också miljoner tidigare nämnda motorcyklar och vespor som susar fram i otrolig hastighet mellan alla bilar. Parisare (fransmän generellt?) har inte så mycket respekt för trafikregler. Nästan ingen alls faktiskt. Folk tutar och kör. Ibland mera tutar än kör. I Sverige ser det bara ut på gatorna i Paris när det har varit en trafikolycka. Detta gäller kanske för alla storstäder – men för mig, som aldrig varit i en större stad än Stockholm förut, var det en rätt stor chock.

Nog om trafik.
Vi bodde på ett otroligt centralt vandrarhem. Grymt häftigt. Bildbevis:Suddiga bilder från mitt sovrumsfönster. Den vita domen är Pantheon där många kända personer ligger begravda, bland andra Marie Curie.

***

Vi gick mycket och vi åkte mycket metro. På så sätt såg vi mycket av staden, något jag är mycket glad över. Paris är en otroligt vacker stad. Något jag älskade var att den var så genomtänkt. Man kunde på och tappa bort sig i små små detaljer; allting verkade vara genomtänkt och utsmyckat. Ta en sådan sak som gatlyktor. Nästan varenda gata hade sin egen typ av utsökt vackra utsmyckade gatlyktor. Man skulle kunna skriva en hel bok om bara Paris' gatlyktor (det är det säkert redan någon som har gjort, nu när jag tänker på det).

Paris mest fantastiska metrostation, en steampunkstation!

***

En av de största höjdpunkterna på hela resan var mitt besök på vad som enbart kan klassificeras som universums mysigaste bokhandel: Shakespeare and Company. Jag var alldeles lyrisk. Det var precis allt jag någonsin har önskat att en bokhandel skulle vara. Det var böcker överallt. Det var böcker i hyllor, böcker emellan hyllor, böcker i högar, böcker i glasskåp, böcker i hyllor ända upp till taket, böcker på bord, böcker under bord, böcker i hyllor byggda under trappstegen, nya böcker blandat med gamla. Det fanns inte en ända kvadratcentimeter ledig väggyta i hela affären tror jag.
Inte nog med att det fanns tusentals böcker att köpa, på övervåningen fanns det också ett antal 'reading rooms' fyllda med böcker som inte var till salu utan tänkta att läsas där. Och hela affären luktade lavendel och gamla böcker. Den bästa lukten i världen.

Så här i efterhand önskar jag att jag hade tagit lite bilder, men jag var alldeles för upptagen av alla böcker för att hinna med det. Fast jag tror ändå det nästan vore omöjligt att göra det rättvisa på bild – jag tror aldrig att jag har känt mig så omgärdad av böcker och historier som jag gjorde där. Det var som om de bara väntade på att plockas ner och bli lästa, jag kände bruset av alla berättelser som ville bli förtäljda – luften liksom nästan vibrerade. Möjligen kan den här bilden ge en liten känsla av hur det var, fast den är inte tillräcklig ändå.

Jag köpte böcker där också, naturligtvis. Jag lyckades begränsa mig till två stycken: Tithe av Holly Black och i tidigare inlägg nämnda Selected Poetry av John Donne.

Deras hemsida är underbar, titta in där: shakespeareandcompany.com

***

Tyvärr är min dator, där jag har resten av mina bilder från resan, ur bruk för närvarande vilket gör att jag kan inte visa er alla bilder från museerna jag var på. Jag återkommer om dem när jag har min apparat tillbaka. Det är nämligen så att strömkabeln till min laptop har lagt av vilket gör att jag kan inte använda den. Jag har beställt en ny sladd, men det dröjer. Jag är ytterst frustrerad.

Om när jag såg en film som jag visste att jag inte skulle gilla innan jag ens hade sett den.

2009-11-28T19:27:00.009+01:00

Så jag såg New Moon. På det stora hela kan jag väl sammanfatta det med not my cup of tea.
Jag hatar den inte. Den är inte tillräckligt intressant för det. Det finns inte en enda del i filmen jag gillar. Däremot finns det är antal scener som är så pinsamt dåliga att man fnissar generat.
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. Det är en film som inte lämnar någonting kvar över huvudtaget. Det är få saker jag faktiskt minns ordentligt (och det är nu två timmar sedan jag lämnade biografen). En av dem var att musiken inte passade ihop med filmen överhuvudtaget. Det var väldigt många bra band med i soundtracket, band som jag lyssnar på ofta, till exempel Death Cab for Cutie, The Killers, Bon Iver, Grizzlybear och Thom Yorke. Alla dessa band är mer eller mindre indie och indiemusik i en blockbusterfilm skär sig väldigt.
Jag vill också säga det att jag lyssnade på musiken innan och det kändes som om alla de här egentligen mycket bra musikerna hade tagit bottenskrapet ur sin produktion – det som inte var tillräckligt bra för att vara med på skiva – och skickat in.

En annan grej jag minns är att jag som vanligt störde mig på undertexterna. Många saker som låter bra och helt naturligt på engelska låter jättelöjligt på svenska. Det är därför jag aldrig skulle kunna arbeta som översättare. Jag funderade på det ett tag men jag gav snart upp den idén när jag insåg att jag skulle hata allt det jag producerade eftersom en text så gott som alltid blir sämre när man översätter den.

Ytterligare en sak jag minns var att en av vargkillarna var väldigt snygg. Jag kan överhuvudtaget inte säga vilken av dem men en var det och det var inte Sam eller Jacob.
Jag tycker fortfarande inte Robert Pattinson är tillräckligt snygg för att spela Edward. Eller jo, han är tillräckligt snygg, men han är snygg på ett väldigt rocker-and-tattoos-sätt. Inte på ett sätt som passar för att spela Edward Cullen.

(Jag funderade här på att leta fram lite bilder för att illustrera det jag menar, men jag vill inte utsätta mig för den anstöt av sökresultat och fangirlsk galenhet som skulle vara resultatet av en googlesökning. Tyvärr. Ni får en caption som plåster på såren.)Och jag visste att twifans var läskiga men någonstans måste man ju dra någon slags gräns. Herregud.

Pride and Prejudice and Zombies

2009-11-27T16:50:00.003+01:00

Jag har under en ganska lång tid läst Pride and Prejudice and Zombies och jag måste säga att jag älskar den.
Boken har tagit allt det jag tyckte var helt underbart med Pride and Prejudice och lagt till zombies, the necessity of defending one's honour och huvudpersoner som är tränade i konsten att ha ihjäl dessa unmentionables – också kallade spawn of satan, the devil's soldiers och dyligt.

De fem systrarna Bennet är alla vältränade i zombiedödande efter flera år i lära under Master Liu i Kina och alla utför de sin plikt som zombieslaktare i Herfortshire utnämnda av His Majesty of England tills de är antingen "crippled, dead or married".
Mr. Darcy är en mycket välkänd zombiedödare medan Mr. Bingley och hans systrar inte alls har övat sig i konsten att svinga en katana eller skjuta en musköt.

Jag tänker inte redogöra hela historien, den är så pass känd att det inte behövs och hela handlingen fortgår i sin normala rytm med det nödvändiga onda att man ibland måste avbryta det man håller på med för att ta livet av en zombie som bestämt sig för att äta upp ens hjärna. När det är avklarat fortsätter man på sin promenad eller till balen eller vart det nu var man var på väg.

Som författare till boken står dels Seth Grahame-Smith och Jane Austen själv. Det säger rätt mycket om hur boken är; till största delen är texten och all handling identisk med originalets. En av de största skillnaderna är att det handlar om ett samhälle i krig mot det onda och således påverkas även normerna till viss del. Ära har en betydligt större betydelse och framförallt det handfasta försvarandet av äran. Elizabeth måste flertaget gånger stoppa sig själv ifrån att utmäta blodig hämnd på de som förolämpat henne och hennes familj.

Det är nog nödvändigt att faktiskt ha läst Pride and Prejudice för att verkligen uppskatta alla de referenser till originalet som faktiskt finns där. Jag skulle kunna plocka ut en hel massa citat som jag absolut älskade, men jag tror att jag bara ska lämna det så här och låta er läsa själva istället...

Blood Promise av Richelle Mead

2009-11-27T15:50:00.002+01:00

Det här inlägget kommer innehålla MÅNGA SPOILRAR för de första tre Vampire Academy-böckerna. Har du ännu inte läst de böckerna och planerar att göra det bör du definitivt sluta läsa den här recensionen nu om du vill ha spänningen kvar.

Blood Promise av Richelle Mead tar sin början någon månad efter den tredje boken i serien, Shadow Kiss, slutar. Rose har lämnat skolan i Montana och befinner sig nu i Ryssland där hon är på jakt efter Dimitri. Efter hans omvandling till Strigoi ( = ond vampyr) under attacken mot skolan och hans försvinnande är Rose givetvis förtvivlad. Hon beger sig ändå ut för att uppfylla något som hon betraktar som ett löfte, nämligen att döda Dimitri en gång för alla. Detta efter en konversation de en gång hade om att de båda heller skulle dö än att bli Strigoi.
I sin jakt på Dimitri hamnar hon i Ryssland och där försöker hon spåra hans familj i hopp om att finna ledtrådar om vart Dimitri kan befinna sig. Mer än så går inte riktigt att berätta utan att avslöja stora delar av handlingen.
Första kapitlet går att läsa här.

Jag gillar Blood Promise. Den är nästan lika bra som Shadow Kiss, men inte riktigt. Det som drar ner betyget lite är hur mycket tid Rose spenderar i Lissas huvud. Eftersom Lissa och Rose är "spirit bound" kan Rose nämligen liksom flyta in i Lissas huvud och uppleva, känna, se (och så vidare) allt som Lissa gör. Detta funkar tydligen oberoende av avstånd. Dessa bitar är dock synnerligen tråkiga att läsa om. Jag fattar att de ger viktiga tillägg i handlingen, men att läsa om alla intriger i skolan och vampyrhovet är bara segt.

Boken slutar på ett sätt som bör det mycket svårt att vänta tills den 18 maj när nästa del, Spirit Bound kommer ut. Bara en liten varning.

Some lovely glorious nothings

2009-11-21T13:35:00.006+01:00

Idag har jag ägnat några timmar åt att läsa poesi av John Donne. Jag köpte en samling med Selected Poetry i Paris och jag tror att jag är lite kär. Vanligtvis läser jag nästan uteslutande poesi från romantiken men jag diggar Donne skarpt, trots att han är (nästan) ungefär samtida med Shakespeare (1572-1631 respektive 1564-1616).
När man tagit sig förbi barriären som är den gammaldags engelskan så tycker jag att det är väldigt gripande dikter. Jag fastnade speciellt för The Extasie och The Undertaking, men jag har läst långt i från allt och jag är säker på att jag kommer hitta ännu mer att fundera över och älska.

(John Donne på nätet.)

If, as I have, you also doe
Vertue'attir'd in woman see,
And dare love that, and say so too,
And forget the Hee and Shee;

And if this love, though placed so,
From profane men you hide,
Which will no faith on this bestow,
Or, if they doe, deride:

Then you have done a braver thing
Than all the Worthies did;
And a braver thence will spring,
Which is, to keepe that hid.

Ur The Undertaking av John Donne.

***
Inläggstiteln är en strof ur John Donnes Aire and Angels (länk).

Otålig väntan har infunnit sig

2009-11-21T13:16:00.004+01:00

Melissa Marr har just släppt omslaget till sin nästa bok, Radiant Shadows, på sin blogg. Jag ser mycket fram emot 8(?) april 2010 när släppdatum är.

Baksidestext:

Hunger for nourishment.
Hunger for touch.
Hunger to belong.

Half-human and half-faery, Ani is driven by her hungers.
Those same appetites also attract powerful enemies and uncertain allies, including Devlin. He was created as an assassin and is brother to the faeries’ coolly logical High Queen and to her chaotic twin, the embodiment of War. Devlin wants to keep Ani safe from his sisters, knowing that if he fails, he will be the instrument of Ani’s death.

Ani isn’t one to be guarded while others fight battles for her, though. She has the courage to protect herself and the ability to alter Devlin’s plans—and his life. The two are drawn together, each with reason to fear the other and to fear for one another. But as they grow closer, a larger threat imperils the whole of Faerie. Will saving the faery realm mean losing each other?

Alluring romance, heart-stopping danger, and sinister intrigue combine in Melissa Marr’s next volume of Melissa Marr’s New York Times bestselling Wicked Lovely series.

Spännande är bara förnamnet.

Grått, grått, grått. Och lite mera grått.

2009-11-18T14:42:00.006+01:00

Jag känner hur jag ligger hopplöst efter för närvarande. Min mail, min feedlista, min länksamling, alla bara växer okontrollerat. Jag orkar inte ta tag i det.
Just nu är jag mest trött och inne i någon slags post-Paris-depression. Vad ska jag nu se fram emot? Att det är november och konstant grått och/eller regnigt ute gör ju inte det hela direkt bättre heller.

Jag ska försöka knåpa ihop ett inlägg om Paris här nu snart – för det var verkligen fantastiskt och jag vill göra det rättvisa. Det kan jag inte idag. Idag dricker jag te och lyssnar på PJ Harvey. Snart letar jag nog fram min allra mest deprimerande poesi att läsa också. Idag är inte min dag. Verkligen inte.

bildkälla

*

Imorgon far jag...

2009-11-05T19:20:00.006+01:00

Jag ska åka bort. Till Paris. Imorgon.
Jag fattar det inte riktigt själv. Det är en studieresa med skolan och till stor del anledningen att jag valde att gå i den skola och på det program där jag går. Vi kommer vara borta i tio dagar inklusive en tjugo timmar lång bussresa dit och en tjugo timmar lång bussresa hem.
Just nu är jag mest nervös. Ungefär såhär känner jag mig:

Jag kommer ha med mig totalt sex böcker tror jag. Dels The Hich Hiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams för bussresan för att jag hoppas komma någonvart i den. På bussen har jag också den gotiska 1700-talsromanen The Monk av Matthew Lewis som jag läser för en skolgrej. Jag har också en samling med H.P. Lovecraft (The Best of H.P. Lovecraft) och Pride and Prejudice and Zombies (Jane Austen och Seth Grahame-Smith) som jag håller på med för närvarande.
Sedan har jag med mig One Foot in the Grave av Jeaniene Frost som trygghetsbok och till sist The Thirteenth Tale av Diane Setterfield.

Hur som helst, jag kommer att vara borta i tio dagar så här kommer vara tämligen tomt för ett tag. Under tiden, för att roa dem som inte ska gå på Louvren (Jag ska gå på Louvren! Jag ska på på Louvren! Jag ska gå på Louvren!) och i Montmartre så kommer här lite smått och gott ur samlingarna:

Det finns fler än jag som tröttnat på all Twilighthajp och har en del att säga om det:

Twilight i siffror eller "I want to beat Edward Cullen with a stick".
Om hur läskigt många mormonreferenser det finns i Twilightböckerna. (Stephenie Meyer bekänner sig till mormonläran. LDS står för Latter Day Saints = mormoner.) Fortsätter i del två, del tre och del fyra.
En ganska väldigt lång men mycket rolig sammanfattning av hela serien. Om du inte orkar/vill läsa hela scrolla åtminstone ner till biten om Breaking Dawn, Bellas graviditet och bilden som följer. ("Fountain of blood"; jag fnissar fortfarande varje gång jag tänker på det.)
Den sista länken är inte so mycket Twilight (även om den har sin beskärda del) som gravt överdriven allt-möjligt-vampyr-merchandise.

En annan grej; det läskigaste duschdraperi jag någonsin sett.

Adjö, adjö, och vi ses om tio dagar.

Deep Kiss of Winter, första halvan

2009-11-02T16:40:00.003+01:00

Nu har jag äntligen min Deep Kiss of Winter. Jag har hittills läst Kresley Coles Untochable men ännu inte Gena Showalters bidrag till "the duology".
Untochable var allt jag önskade att den skulle vara och hela berättelsen gladde jag mig åt hur mycket det fanns kvar.
Det kanske inte var den allra bästa delen i Immotals After Dark-serien men absolut ett mycket bra bidrag.

Det handlar om Murdoch som är vampyr och Daniela som är valkyrie och icere. Icere beskrivs som "the ice fay" och är ett släkte som till största delen lever i en parallellvärld bestående av is. Daniela är dock exilerad och tillika Iceres rättmätiga drottning även om hon inte har något större intresse av att vara det.
Grejen med Icere är den att förutom att de inte svettas (vilket är ett problem i sig då det kan leda till värmechock och död), så har de en mycket, mycket lägre kroppstemperatur än andra och detta gör att de kan inte vidröra någon annan än sin egen sort utan att känna extrem smärta. Vilket kan vara ett problem i kärleksrelationer. Just sayin'.

Det roliga med Untouchable är att den sträcker dig över så lång tid. Den börjar samtidigt som den allra första delen, The Warlord Wants Forever (hu! ryser fortfarande varje gång jag hör den fruktansvärda titeln på en av mina favoritdelar i serien) och sträcker sig åtminstone fram tills efter den fjärde, om inte ännu längre. Det är trevligt på det sätt att man får ett annat djup på storyn, den hänger ihop på ytterligare ett sätt. Det bästa av allt är dock att man får flera olika personers synvinkel på samma händelser som skett i tidigare böcker.

Jag säger inte att det här är fin kvalitetslitteratur eller att det är ett underbart vackert språk och böcker som får en att filosofera över livets mening eller något sådant men det är roliga böcker; de är underhållande och avslappnande och ett mycket bra substitut till att titta tv om man som jag sällan får ut något av det.
Det är böcker som är till för att roa och för att fly från vardagen en stund. Och jag tror att det är underskattat hur mycket vi behöver sådant.

Stravaganza, del tre

2009-11-02T15:53:00.002+01:00

City of Flowers är den tredje delen i Stravaganza-serien och handlar om Sky som bor med sin mamma i London. Mamman är sjuk med någon obestämbar sjukdom och det är Sky som får dra det tunga lasset hemma. En dag står det en parfymflaska utanför hans dörr och det visar sig vara en talisman som tar honom till Talia – närmare bestämt till staden Giglia.
I Giglia möts han av Sulien, en munk, som tar honom med rakt in i nästet av di Chimici och deras släktfejder, både inbördes och med familjen Nucci som är Ärkerivalerna Nummer Ett.

Har man inte läst de två tidigare böckerna kommer det nog bli lite rörigt. Till och med jag, som har läst de tidigare böckerna tycker det blir lite rörigt och den största faktorn till detta är alla namn som nämns hela tiden. Det är kusiner hit och kusiner dit, det är bekanta och det är släktingar och alla har de alla väldigt lika namn. Säkert åttio procent av alla mansnamnen slutar på -o: Rodolfo, Celestino, Gaetano, Fabritzio och många många fler.
Visst, det är Italien (eller Talia, men det är ju så gott som samma sak, fast ändå inte) så namnen är ju kanske givna, men de är många. För många. Inte blir det bättre av att det är fyra brudpar som alla ska gifta sig samtidigt och alla brudgummarna är di Chimici-bröder och alla brudarna har relationer till varandra (och i vissa fall även till brudgummarna) om de så är syskon eller kusiner eller gud vet vad. Kort sagt är det väldigt mycket släkt att hålla reda på.

Detta hindrar det inte från att vara en bra bok, för det är det nog. Jag tycker City of Flowers är den bästa boken i Stravaganza-serien hittills. Jag kommer mycket närmare karaktärerna än tidigare och det känns som om de har utvecklats mer. Fortfarande är det tyvärr inte en bok som passar mig perfekt; det är något som gör att jag aldrig riktigt fastnar. Jag kan inte säga vad det är för även när jag talar om den själv känns det som jag borde gilla den: språket är inte dåligt, det är en spännande handling, fascinerande karaktärer, en otrolig miljö... Men. Vi klickar inte Stravaganza och jag.
Kanske ger jag upp nu, kanske känner jag att jag måste få vet hur det går i den sista delen. Vi får se.

Prillig på muffins

2009-10-24T14:35:00.006+02:00

Mitt muffinsbakande har på sista tiden nått nya höjder. Oroande sådana möjligtvis, med tanke på hur ofta jag går omkring och tänker på muffins.
I förra veckan gjorde jag kardemummamuffins med jordgubbar och sedan drottningssylt när jordgubbarna var slut. (Note to self: det är alltid för lite kardemummasmak, ta tre gånger så mycket kardemumma som du tror det behövs.) Det blev inte jättelyckade—goda, men inte "åh så goda, jag tror jag dör"-goda, vilket är det jag eftersträvar.
Igår bakade jag chokladmuffins med hallon, blåbär och choklad. Jag gjorde en dubbel sats och pesonligen tyckte jag att den blev mycket lyckad även om jag kunde haft i lite mera socker (Note to self #2: om inte ytterligare söta grejer tillsätts i så pass riklig mängd att de ger smeten sötma så var försiktig med hur mycket sockermängden minskas. I fallet 100 gram femtioprocentig choklad till dubbel sats; ta inte mindre än två deciliter socker.)

När jag bakar använder jag fortfarande mitt supermuffinsrecept som grundrecept men jag tror att jag ska prova mig fram lite, framförallt när det gäller chokladmuffins som är jättesvåra att göra utan att de blir torra.

Gårdagens variation på superreceptet:
till dubbel sats; 100 g mörk choklad (50%), ungefär 1 dl kakao, ca 200 g hallon och blåbär (frysta).

När jag pluggar till ett fysikprov.

2009-10-22T21:27:00.004+02:00

Något så där lite in emellan

2009-10-20T22:04:00.005+02:00

Oktober månad kommer gå till handlingarna som den blogg- och bokfattigaste månaden någonsin tror jag.
Jag går i skolan, läser fanfiction och sover. That's it.

Jag har bara läst ut en bok sedan sist; Stravaganza: City of Flowers av Mary Hoffman. Förhoppningsvis dyker det upp en recension av den inom en inte allt för avlägsen framtid. Tills dess; två mycket vackra videor för att ni inte ska tro att jag dött drukningsdöden under skolböckerna (eller någon annan död för den delen. Om jag fick välja skulle jag nog föredra death by vampire. What a way to go!).

This Is Where We Live from 4th Estate.

Birds on the Wires from Jarbas Agnelli.